Sida nummer 1
Om jag skrev en bok skulle jag vilja att min inledning var något i stil med den här oemotståndliga:
"Pappa sa alltid att en människa måste ha en magnifik anledning att skriva sitt livs historia och förvänta sig att någon skulle läsa den.
'Om du inte heter något i stil med Mozart, Matisse, Churchill, Che Guevara eller Bond - James Bond - kan du lika gärna ägna fritiden åt fingermålning eller shuffleboard, för ingen, ed undantag för din gamla mamma med sitt gäddhäng och sprayade hår och sitt daltiga sätt att se på dig, kommer att vara det minsta intresserad av ditt patetiska liv, som garanterat kommer att sluta som det började - med en suck.'
Med så snäva ramar hade jag alltid utgått från att jag inte skulle få min magnifika anledning förrän jag var minst sjuttio, med leverfläckar, reumatism, intellekt skarpt som en förskärare, ett lågt vitkalkat hus i Avignon (där jag kunde avnjuta 365 olika ostar), en tjugo år yngre älskare som arbetade ute på fälten (jag vet inte vilken typ av fält - vilken gyllene och böljande sort som helst), samt, med lite tur, en smärre vetenskaplig eller filosofisk bedrift på meritlistan. Och ändå kom beslutet - nej, det påtvingade behovet - att fatta pennan och skriva om min barndom, speciellt om året då allt föll samman som en instabil atom - mycket tidigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig."
(Fördjupade studier i katastroffysik, Pessl, s. 1)
"Pappa sa alltid att en människa måste ha en magnifik anledning att skriva sitt livs historia och förvänta sig att någon skulle läsa den.
'Om du inte heter något i stil med Mozart, Matisse, Churchill, Che Guevara eller Bond - James Bond - kan du lika gärna ägna fritiden åt fingermålning eller shuffleboard, för ingen, ed undantag för din gamla mamma med sitt gäddhäng och sprayade hår och sitt daltiga sätt att se på dig, kommer att vara det minsta intresserad av ditt patetiska liv, som garanterat kommer att sluta som det började - med en suck.'
Med så snäva ramar hade jag alltid utgått från att jag inte skulle få min magnifika anledning förrän jag var minst sjuttio, med leverfläckar, reumatism, intellekt skarpt som en förskärare, ett lågt vitkalkat hus i Avignon (där jag kunde avnjuta 365 olika ostar), en tjugo år yngre älskare som arbetade ute på fälten (jag vet inte vilken typ av fält - vilken gyllene och böljande sort som helst), samt, med lite tur, en smärre vetenskaplig eller filosofisk bedrift på meritlistan. Och ändå kom beslutet - nej, det påtvingade behovet - att fatta pennan och skriva om min barndom, speciellt om året då allt föll samman som en instabil atom - mycket tidigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig."
(Fördjupade studier i katastroffysik, Pessl, s. 1)
Kommentarer
Trackback
