Tack
Sista inlägget
Jag har äntligen tagit tag i mig själv och förflyttat mig från denna värdelösa blogg. Oh, vad fantastiskt att äntligen bli kvitt alla pinsamma tre år gamla töntinlägg. Tumblr är sannerligen inte mitt expertområde, så jag tar följaktligen avstånd från alla tekniska misslyckanden som lär komma framöver. Vi får helt enkelt se hur detta går. Det kan hända att jag återvänder hit, men annars så tackar jag för mig och för att ni har läst. Det känns faktiskt rätt fantastiskt att mitt läsarantal det senaste året aldrig har sjunkit under 30 personer per dag, oavsett hur värdelösa, egocentriska, töntiga eller pretentiösa mina inlägg har varit. Och mer ofta än sällan så har ni varit många fler. Hoppas ni fortsätter att följa mig!
Innan jag publicerar nya adressen så vill jag ödmjukt ställa en liten fråga för min eventuella bloggframtid (vilken dystopi!): vad har varit bra? Det djupare, det humoristiska, samhällsnedslag, citat, outfits, tankar, bilder, vardag, tips, listor, Paris? Jag är medveten om att skriva bloggkommentarer är det femte värsta som finns (1. Hitler, 2. Krig, 3. Svält, 4. När man tar en tugga av ett äpple och ser en halv mask, 5. Skriva bloggkommentarer), men det vore ändå behjärtansvärt om någon av er avsatte ett par sekunder för att genomföra detta. Jag länkar troligtvis den nya adressen snart.
Farväl, farväl (viftar med näsduken, gråter en tår och låtsas att detta är en dramatisk händelse när det i själva knappt är en fis i rymden och ingen, förutom jag, bryr sig).
Om ett träd faller i skogen och ingen finns i närheten att höra det, låter det då?
Detta frågade sig 1700-tals filosofen George Berkeley. Denna frågeställning applicerar jag orimligt ofta på saker i min omgivning ("Om jag gör något coolt och ingen ser det, var det då coolt?" eller "Om jag drar ett roligt skämt och ingen uppfattar det, var det då roligt?" eller "Om jag äter mitt i natten och ingen finns i närheten att se det, har det då hänt?"). Ja, jag missbrukar Berkeley.
Denna existensfilosofiska frågeställning förde såklart mina tankar till mitt hår. Såklart. Mitt hår är väldigt rakt. Det är fruktansvärt rakt. Och de har gång på gång bevisat för mig att det ämnar att fortsätta vara precis det. Om jag försöker göra mitt hår lockigt så är det lockigt i ganska precis 5 minuter. I fredags såg mitt hår ut så här och då tänkte jag följaktligen: "Om mitt hår är lockigt i 5 minuter och ingen ser det förutom jag, har det då ens varit det?". Det var då det slog mig: ja, om jag bloggar om det. And so I did.
Filosofiska stordåd har uträttats idag.
Op. 23 no. 9
Lyssna för stämningsmusik till inlägget
Ibland när det är mörkt så får framträder denna sång i mitt huvud. Då är det omöjligt att tillintetgöra den. Jag känner mig förföljd, paranoid, rädd. Jag ser framför mig hur jag skräckslaget springer i en snårig skog medan paniken stegras i takt med musiken. Vid crescendot så inser jag att jag är omringad från alla håll, och därmed chanslös. Det allra äckligaste är att den är näst intill munter och glad. Precis lika äckligt som det är med obehagliga dockor, clowner eller jultomtar. Åh, vad jag ångrar att jag nyss lyssnade på den. Hoppas att ni också har svårare att sova i kväll.
No bread? Let them eat cake!
Igår firades min födelsedag. Det var en makalös dag. Det började på Louvren. Sedan blev det bakelser, jordgubbar och champagne i Tulierie-trädgården i sann Marie Antoinette-anda. Fabulöst. När solen blev alldeles för varm så sökte vi oss till skugga i form av shopping och spontant Paris-flanerande. Middagen var på mysiga Le China med 12 underbara vänner! Nu låter jag nog som en fånig mainstream-bloggerska nu, men det bestämmer jag mig för att strunta i. Denna dag var värd alla superlativ i hela världen.
Aaa, a-a-a-a, Bee, b-b-b-b
Man kan garva åt detta och tycka att det bidrog 70-90-talisternas fördumning. Men jag tror personligen att detta program är något av det bästa som gjorts för barn. Konstruktiv underhållningspedagogik som denna existerar inte längre.
Parisienne
Jag fick nyss en födelsedagspresent av min värdfamilj: Yves Saint Laurents parfym Parisienne. Åh, vad jag tycker om dem!
Karamelli
Bildstudie av ansiktsuttrycksevolutionen hos en födelsedagsflicka som överraskas med en tårta
1. Ovetande
2. Överraskad och exalterad
3. Ljusutblåsande
4. Förväntansfull och entusiastisk.
5. Fundersam.
6. Nöjd. Både över tårtan och över att hon har världens finaste vänner.
6 April
Today's a big day. Det är dagen för mitt 600:e inlägg!
(Och just det, jag blir även officiellt vuxen idag.)
J'en ai marre
Arg-på-mig-själv 1: Jag inser att Radio Dept. spelade på Le Carmen i Paris förra helgen och att jag missade det.
Arg på-mig-själv 2: Jag inser att jag faktiskt var på Le Carmen förra helgen, men att jag drog vidare därifrån vid 01.30.
Aaaaaahhhh!
"Stina är missnöjd. Det var säkert någon som böjde ett verb fel eller sa skärde istället för skar"
Rubriken är Facebook-kommentaren tillhörande denna bild.
Min egenskap av språkfascist börjar sprida sig. Sanningen var att jag tyckte att det var för mycket turister på bron mellan île de la Cité och Saint Germain. En fransk språkfascist, alltså. Låter inte särskilt trevligt. Lär inte känna mig, jag kommer bara korrigera dina stavnings-/talmisstag och fnysa åt dig (pfff) om du dricker någonting annat än franskt vin (vin från Italien, USA Australien är inte vin).
Klokheter
Jag skriver ofta upp saker som folk säger och som jag tycker låter klokt. Ibland kommer jag själv på ett och annat som låter klokt, fast de klokheterna har jag svårare att ta på allvar. Jag hoppas att det inte är en specifik kvinnlig egenskap. Läxa: ta mina egna klokheter på lika stort allvar som andras.
Människovärde, del 2
"-Hur vill du att världen ska se ut? frågade hon.
- Jag vill att den ska vara kärleksfull och mindre rädd för sig själv. Jag vill att jag ska förstå vad jag har i den att göra. Vad som är syftet med min existens.
- Vad tror du?
Jag funderade en lång stund. Sedan sa jag att jag trodde att syftet med min existens var att vara behövd av någon."
Det är officiellt. Jag har bestämt mig. En människas värde bestäms inte av hur många som beundrar en eller huruvida man ses som lyckad eller inte. Värdet står inte i relation med efterfrågan, den står i fast i och med att man (nästan) alltid har något att erbjuda andra människor. Det konstant höga värdet garanteras av interdependensen mellan människor - det ömsesidiga beroendet.2084
Jag uppehöll mig under gårdagen med att göra en ny spotifylista. Den blev awesome. 20 låtar ligger den på hittills, varav ingen jag hade hört i förrgår. Det slog mig hur fantastiskt det är att det alltid finns ny bra musik att upptäcka. Att det finns hundratals redan existerande favoritlåtar (som jag bara inte har hört än), och tusentals favoritlåtar som bara väntar på att skapas. Vad fantastiskt det vore om musik verkligen är en naturtillgång som aldrig tar slut, en källa som aldrig sinar. (Det dystopiska alternativet vore en framtid à la George Orwell där all musik låter likadan och är producerad av en musikoligarki med en förkärlek för Lady Gaga.)
