Om ett träd faller i skogen och ingen finns i närheten att höra det, låter det då?
Detta frågade sig 1700-tals filosofen George Berkeley. Denna frågeställning applicerar jag orimligt ofta på saker i min omgivning ("Om jag gör något coolt och ingen ser det, var det då coolt?" eller "Om jag drar ett roligt skämt och ingen uppfattar det, var det då roligt?" eller "Om jag äter mitt i natten och ingen finns i närheten att se det, har det då hänt?"). Ja, jag missbrukar Berkeley.
Denna existensfilosofiska frågeställning förde såklart mina tankar till mitt hår. Såklart. Mitt hår är väldigt rakt. Det är fruktansvärt rakt. Och de har gång på gång bevisat för mig att det ämnar att fortsätta vara precis det. Om jag försöker göra mitt hår lockigt så är det lockigt i ganska precis 5 minuter. I fredags såg mitt hår ut så här och då tänkte jag följaktligen: "Om mitt hår är lockigt i 5 minuter och ingen ser det förutom jag, har det då ens varit det?". Det var då det slog mig: ja, om jag bloggar om det. And so I did.
Filosofiska stordåd har uträttats idag.
Op. 23 no. 9
Lyssna för stämningsmusik till inlägget
Ibland när det är mörkt så får framträder denna sång i mitt huvud. Då är det omöjligt att tillintetgöra den. Jag känner mig förföljd, paranoid, rädd. Jag ser framför mig hur jag skräckslaget springer i en snårig skog medan paniken stegras i takt med musiken. Vid crescendot så inser jag att jag är omringad från alla håll, och därmed chanslös. Det allra äckligaste är att den är näst intill munter och glad. Precis lika äckligt som det är med obehagliga dockor, clowner eller jultomtar. Åh, vad jag ångrar att jag nyss lyssnade på den. Hoppas att ni också har svårare att sova i kväll.
"Stina är missnöjd. Det var säkert någon som böjde ett verb fel eller sa skärde istället för skar"
Rubriken är Facebook-kommentaren tillhörande denna bild.
Min egenskap av språkfascist börjar sprida sig. Sanningen var att jag tyckte att det var för mycket turister på bron mellan île de la Cité och Saint Germain. En fransk språkfascist, alltså. Låter inte särskilt trevligt. Lär inte känna mig, jag kommer bara korrigera dina stavnings-/talmisstag och fnysa åt dig (pfff) om du dricker någonting annat än franskt vin (vin från Italien, USA Australien är inte vin).
Klokheter
Jag skriver ofta upp saker som folk säger och som jag tycker låter klokt. Ibland kommer jag själv på ett och annat som låter klokt, fast de klokheterna har jag svårare att ta på allvar. Jag hoppas att det inte är en specifik kvinnlig egenskap. Läxa: ta mina egna klokheter på lika stort allvar som andras.
Människovärde, del 2
"-Hur vill du att världen ska se ut? frågade hon.
- Jag vill att den ska vara kärleksfull och mindre rädd för sig själv. Jag vill att jag ska förstå vad jag har i den att göra. Vad som är syftet med min existens.
- Vad tror du?
Jag funderade en lång stund. Sedan sa jag att jag trodde att syftet med min existens var att vara behövd av någon."
Det är officiellt. Jag har bestämt mig. En människas värde bestäms inte av hur många som beundrar en eller huruvida man ses som lyckad eller inte. Värdet står inte i relation med efterfrågan, den står i fast i och med att man (nästan) alltid har något att erbjuda andra människor. Det konstant höga värdet garanteras av interdependensen mellan människor - det ömsesidiga beroendet.2084
Jag uppehöll mig under gårdagen med att göra en ny spotifylista. Den blev awesome. 20 låtar ligger den på hittills, varav ingen jag hade hört i förrgår. Det slog mig hur fantastiskt det är att det alltid finns ny bra musik att upptäcka. Att det finns hundratals redan existerande favoritlåtar (som jag bara inte har hört än), och tusentals favoritlåtar som bara väntar på att skapas. Vad fantastiskt det vore om musik verkligen är en naturtillgång som aldrig tar slut, en källa som aldrig sinar. (Det dystopiska alternativet vore en framtid à la George Orwell där all musik låter likadan och är producerad av en musikoligarki med en förkärlek för Lady Gaga.)
Politically Correct Joke Scale
Jag tänkte först (i samband med bilden) dra till med ett skämt om 9/11 men kom sedan till sans och insåg att det skulle vara respektlöst och inte särskilt PK. Det finns ett outtalat diagram som indikerar när man får börja skämta om en allvarlig händelse. På Y-axeln står allvarlighetsgrad av händelse i fråga och på X-axeln står tiden. Jag kom nyligen på denna skala själv. Jag känner mig som Barney Stinson. Några exempel:
- Michael Jackson - OK
- Libyen - ej OK än
- Hiroshima - OK (länge sen)
- Muhammed - aldrig OK
- Elizabeth Taylor - ej OK än (nyligen)
- Förintelsen - aldrig OK
- 9/11 - ej OK än, om än någonsin
Tänk efter
Vad vill du helst vara: lyckad eller lycklig?
Mitt senaste ragg
Hah. He wish.
Jag fann det!
Jag fann det. Nagellacket som jag ägnat ett helt inlägg åt och oproportionerligt många tankar. Det var till och med samtalsämnet under familjens söndagsbrunch. Bernadotte-blått konstaterade vi att färgen var. Känner mig fruktansvärt ytlig. Till mitt försvar kan sägas att jag även gjort något mindre ytliga saker det senaste dygnet. Jag såg baletten Coppélia på Opéra Garnier, besökte ett medeltida slott i St Germain-en-Laye och gav min vattenflaska till en törstig man på tåget.
Människovärde
På den senaste tiden så har jag funderat en del på det där med människovärdet. Ligger människovärdet konstant på en fast hög nivå eller är det rörligt, precis som på en vara på marknaden? Om sålunda är fallet, kan människovärdet då sjunka till noll och ingenting? Jag vill tro att människovärdet fungerar som guldmyntfoten innan första världskriget. Då hade guldet alltid ett konstant undre värde, oavsett hur andra valutor och varor förhöll sig runt om i världen. På så vis så skulle det finnas en sorts minimumgräns. Ett värde som man aldrig kan sjunka under, oavsett hur värdelös man känner sig.
Om vi nu antar att människovärdet är rörligt, så borde ju värdet på en individ stiga/sjunka i relation till efterfrågan. Betyder det att man ökar i värde om någon plötsligt börjar älska en?
Om vi nu antar att människovärdet är rörligt, så borde ju värdet på en individ stiga/sjunka i relation till efterfrågan. Betyder det att man ökar i värde om någon plötsligt börjar älska en?
Vad tror ni?
Google Translate est mon ennemi
Folk blir upprörda av det jag skriver. Personer tar illa upp. Min svensklärare säger att jag har en vass penna, på gränsen till elak. Att provocera är ingenting jag kämpar för, ändå så blir människor provocerade. Jag söker aldrig drama, men jag drama verkar söka efter mig. Jag som trodde att man kunde komma undan med allt om man var ironisk. Jag inbillar mig även att jag är ödmjuk. Men nej, tydligen inte. Möjligtvis så är min humor och sätt att skriva på förståeligt på svenska, men inte på andra språk. All ironi utplånas av Google Translate. Bli arg på stora mäktiga Google, inte lilla jag. Sluta översätta mina inlägg, det blir bara missförstånd.
Schizofreni
Det har nyligen kommit till mitt medvetande att mitt bloggande är ytterst schizofrent. Vissa perioder så skriver jag bara om en sak/på ett visst sätt, varefter jag växlar till någonting helt annat. Jag har rannsakat mig själv och insett att jag oftast varvar mellan:
Ska jag smalna av vägen och bestämma mig för en sak? Eller ska jag helt enkelt fortsätta att blanda allt så att alla - alternativt ingen - blir nöjda?
- Live-uppdateringar från mitt (Paris-) liv. Vad jag hittade på, vilket väder det var och vad mina planer är (ikväll: drink vid Odéon, middag på italienskt place och utgång i Paris, alternativt hemmafest i Neuilly) - gärna kryddat med franska ord som mina läsare troligtvis stör sig på/inte förstår/förstår och känner sig privilegierade.
- Bildlösa korta inlägg med en tanke/klokhet/ordvits etc.
- Arga, samhällskritiska och långa inlägg om idioti, dålig grammatik, media och meningen med livet.
- Listor över onödiga saker som "Saker jag ryser av", "Saker jag alltid frågar efter på restaurangen" eller "Låtar som jag alltid har på hjärnan men egentligen inte gillar".
- Fina bilder med modeinspiration och dylikt (modebloggar-komplex, någon?).
- Crappy Photobooth-bilder på mina outfits med rosa väggen i bakgrunden (som jag alltid känner att jag behöver be om ursäkt för av den enkla anledningen att jag inte vill riskera att någon tror att jag tar mig själv på för stort allvar).
Ska jag smalna av vägen och bestämma mig för en sak? Eller ska jag helt enkelt fortsätta att blanda allt så att alla - alternativt ingen - blir nöjda?
100 jours
För en inte allt för avlägsen dåtid sedan så skrev jag om att jag hade varit Paris-bo i 100 dagar (länk till mitt fantastiska jubileumsinlägg). Det var 94 dagar sedan. Nu är det, as we speak, 100 dagar kvar. 100 dagar. Jag skulle underdriva gravt om jag gjorde anspråk på att "det är ju ingenting" men... det är ju ingenting! Jag ska uppskatta dessa 100 dagar och leva dem på franskt livsnjutarvis. 100 dagar på tronen i Paris erhöll Napoleon innan han 1814 surrendered i Waterloo. Jag ska, i den blå-vit-röda trikolorens namn, inte låta mina fransk-svenska fötter nudda nordisk mark förrän dessa 100 dagar har passerat (den 17 Juni). Sanna nationalister (som jag och Nappe) överger aldrig vårt land (tills vi måste).
La skieuse
Fan att det alltid ska vara så jobbigt att åka tillbaka till Paris efter att ha varit i Sverige. Okej, jag må ha varit i Chamonix som ligger i Frankrike - men det kändes som för fasiken som Sverige. Nåväl, jag behöver bara ge mig själv en vecka så kommer jag att bli fransk igen. Så är det varje gång.
Powdah
Jag skrev i föregående inlägg att skidåkning hämmar mitt bloggande. Jag ska vara ärlig mot er och erkänna att jag använde "åka skidor" som ett samlingsnamn på allt här i Alperna som hämmar nämnda bloggande. Alltså: jag tänker inte räkna ut hur många procent av min Chamonix-tid som tas upp av skidåkande respektive hur mycket som tas upp av luncher i solen, after ski, middagar och utgång med härliga människor. Jag använder hellre skidåkningen som ett vitt pudertäcke över den reella fördelningen av min semestertid.
Pour les Français
Des choses que j'écris dans mon blog sont souvent un peu ironiques et exagérés, avec beaucoup d'humour. Alors, ce n'est pas toujours la vérité et je m'excuse si j'ai écrit des choses qui ne sont pas très gentil. Il faut que vous ne preniez pas mon blog sérieusement, parce qu'il n'est pas sérieux. En fait, pas du tout! Ca m'est égal si quelqu'un dit quelque chose qui n'est pas correct. Je ne parle pas très bien le français, et mon anglais n'est pas parfait non plus. Comme maintenant: sans doute, toute cette texte est complètement faux avec la grammaire et n'importe quoi. Mais je ris et je m'en fou parce que, comme on dit, c'est la vie!
Är jag normal?
Möjligen så är nog tyvärr detta en KP-rape. Men det är inte poängen. Poängen är att snälla Annica svarar på detta fullständigt futtiga i-lands och eventuella rape med kärlek och omtanke. Åh vad jag minns detta: högläsning av Kropp&Knopp och hejdlöst fnitter och alla frågor som slutade med "är jag normal?", varpå vilka Annica och Daniel alltid tålmodigt svarade trots att frågorna var korkade eller fåniga. Kamratposten är den snällaste tidningen jag kan komma på. Det går liksom inte att finna någon ondska i KP, hur mycket man än letar. I KP är alla normala, lika mycket värda och får ha precis vilken stil de vill.
Bär och sådant
En nedgången Chuck Bass? En fräschare Pete Doherty?
När man ser Ed Westwick som Chuck Bass i Gossip Girl så tänker de flesta på slätstrukna Wall Street-grabbar med Donald Trump-ambitioner och Don Juan-komplex. Men - surprise - inte jag. Jag har alltid sett något mörkt och skitigt bakom den där tandgluggen och dyra kostymerna. I morse kom jag på det: han liknar ju Pete Doherty! Voilà! Kan dra mig till att erkänna att Ed är något fräschare, men jag ser hans framtid klart i min kristallkula: inga fler skådespelarjobb efter GG, lansering av hans rockband The Filthy Youth (som är obehagligt likt Petes The Babyshambles) och så in på drogspåret, gärna med en Kate Moss-kopia vid sin sida. Det är inte bara det att Ed kommer att bli Pete Doherty, det verkar som om han desperat vill bli Pete Doherty. Lyssna själva.
(Ps. En kognitivism-psykolog skulle säkert påstå att det på grund av Becks kognitiva triad som min negativa självbild gör att jag ser negativt på andra och därmed på framtiden. Mais ca m'est egal. Fait chier, je m'en fou.)
(Ps 2. Låt er inte luras av Eds plagiat-rock direktkopierat från The Babyshambles och tyck inte att det är adorable bara för att han är Chuck Bass. Lyssna på orginalet istället.)
"His thinking underpins our ideas of national identity and society. Please don't let those who seek to ban our beauty win. Vote to save Page 3!"
Jag vet att jag lovade er en page three girl. Skulle inget hellre vilja än att posta bilder på lättklädda damer på min blogg, men mitt moraliska förmedvetna säger att jag måste göra det i något form av sammanhang. Tabloidtidningen The Sun är Storbrittaniens allra största tidning, men kanske inte den mest kvalitativa. Den sortens tidningar kallas för gutter press och kan jämföras med Aftonbladet - fast värre (hjälp). The Sun har bland annat gjort sig populär genom att alltid ha en naken flicka på sidan tre, en så kallad page 3 girl. Charming.
Nu vill The Labour Party bannlysa denna småsunkiga affärsidé, och den högerinriktade The Sun går därför till attack mot Labour och visar sin hängivelse för The Conservative Party (The Tories) som inte bannlysa de nakna flickorna. Detta genomför The Sun på ett ytterst smakfullt sätt: genom att låta ett tjugotal flickor posa i endast blå trosor med en hjärtskärande tillhörande artikel om deras eventuellt kommande arbetslöshet.
Jag insinuerar inte på att detta är hemskt som krig, AIDS, schlagerfestivalen och Hitler. Nej, jag gör inga som helst anspråk på att spela uppretad, bitter feminist. Jag tycker snarare att denna tvist är barnslig och fruktansvärt rolig. Kolla själva (vilket anledning ni än gör det av).
