Confidential
När man minst anar det så händer det igen. Känslan har funnits där ett tag, som om man visste att allt egentligen är för bra för att fortsätta. Och magkänslan blev bekräftad. Egentligen så reagerar man fortfarande, men stänger allt inuti. Inte bara så att utsidan ser oberörd ut, utan också så att den inre smärtan blir mindre, så att slaget dämpas. Om det fanns VM i att spela oberörd tror jag att jag skulle få medalj. Men med stor konkurrans. Hur många är det egentligen som trycker undan sånt som inte visas utåt? Hur många går runt med ett falskt leende? Jag ska föressten inte kalla det falska leenden. Jag tror att det är äkta leenden för roliga saker, fast som man visar trots känslor om annat.
En del berättar vad som tynger dem. Sedan gråter de en skvätt. De tycker synd om sig själva, och tycker att det är skönt att ha någon att prata med, vilket det också är. Men har de aldrig funderat på att den mottagande personen, trots dens tröstande ord, egentligen bara blir arg. Arg på att problemen är ganska små och att den själv har värre. Men hon klagar minsann inte! Nej, hon bara spelar den perfekta vännen och tröstar vännen med problemet, för hon har fullt upp med att vinna VM i att spela oberörd.
Imorgon är allt som vanligt igen, en helt annan värld kan tyckas.
Nejnej, allt är okej, ingen stor grej. Tjohej.
