Loud

Det är en trist känsla att skämmas över inlägg man skrev för länge sedan. Men en ännu tristare känsla är att vara stolt över allt man har skrivit. Det betyder att man inte har utvecklats sedan dess, utan att man fortfarande tycker att man är cool fast man i själva verket borde skämmas över sitt outvecklade jag som alltid stannar på samma ställe, skriver samma rader, äter samma frukost och gör samma saker. Det kanske låter instabilt och flängigt att låta förändringens vindar rycka tag i en hur som helst, så att paraplyet hamnar ut och in eller så att mössan flyger av. Men det är bara för att det är något påtagligt, för att man kan se att: ahaa, hon var minsann löjligare förut, haha. Om man tycker att man alltid har varit stencool, är och kommer alltid att vara det, så lever man kanske ett gott liv. Man vet bara inte om att man inte har förändrats sedan sina löjligare dagar. Det är då man besitter den tristaste känslan, man vet bara inte om det. Så bekvämt, då.