Platon vs. Nalle Puh
Det är lätt att vara kaxig sådär hur som helst. Det är extra lätt att vara kaxig en svenskalektion innan lunch efter timmar av diskussioner. Precis så kaxig blev jag igår. De sista minutrarna av lektionen kom diskussionen om sanningen och sökandet efter detta (denne?), som alltid väcker min inre rebell. Jag grips då alltid av en stark vilja att ställa mig upp och ropa:
"Alltså alltid denna sanning! Alla pratar om att finna den eller inte finna den och leva i osanning och så vidare. Vet ni ens vad sanningen är? Vet ni vad ni ska leta efter? "
Jag har gett min inre rebell utegångsförbud när det gäller denna fråga. Det känns som om jag vet vilket fnysande svar jag skulle få tillbaka av klassens sanningssökare:
"Det är ju därför vi söker efter den! Om vi visste vad sanningen var så skulle vi ju inte behöva leta, eller hur?"
Nähepp. Det är klart att du inte behöver leta efter sin vante om den ligger mitt framför dig. Men att springa runt i huset och leta i alla vrår och skrymslen, utan att veta vilket objekt man letar efter, är ju ganska klurigt. Så vad kan sanningen då vara; en känsla, en sak, en person, finns den ens? Är det inte bara vi människor som under antiken uppfann sökandet efter denna sanning, kanske av ren och skär rastlöshet, som en sysselsättning?
Ja nog har vi blivit sysselsatta allt; diktare, filosofer, poeter och nu - S1C. Men bristen på rastlöshet fråntar mig inte känslan av att detta sanningsletande känns ungefär lika givande som att leta efter borttappade strumpor (som vi alla vet inte existerar, utan har förflyttats till en platonsk parallell värld, fylld av udda strumpor, tidigare liv och sanningar).
"Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det."
Nej, det är inte Platon eller Homeros. Det är Nalle Puh. Han skulle ha levt på antiken, det skulle ha besparat oss mycket tankekraft tror jag.
