Loud

Jag visste ju att stunden skulle komma. Jag hade ställt in mig på den och förberett mig inför den. Jag hade laddat inför den och planerat inför den: Stunden då jag verkligen skulle se mina vänner för sista gången på mycket länge. Jag hade lett och skrattat och tänkt "that's life, herregud vi ses ju snart igen!". Hade gjort allt för att inte göra en stor sak av det, allt för att inte vara onödigt dramatisk. Men så kom stunden. Vi hade en underbart mysig middag och jag insåg mer och mer hur jävla bra jag har det som har dem. Jag hade vetat och ställt in mig och förberett mig och laddat och planerat, men när vi väl stod där vid dörren så blev allting så annorlunda. "Snart" blev en evighet, skratten blev till tårar, "inte en stor sak" blev en gigantisk sak och jag struntade blankt i att inte vara dramatisk. Sammanfattningsvis så kan man säga att det inte går att förbereda sig på en känsla. Det går inte att gömma sig, det går inte att skratta bort, det går inte att komma undan. Det går inte att försöka spela tuffare än vad man egentligen är.