Titanic
Efter en vecka av torka i dubbel bemärkelse (bloggen, Egypten) så kommer regnet som en störtflod (återigen i dubbel bemärkelse; metaforiskt och reellt). Efter 6 varma, molnfria dagar så fick vi sista kvällen den ofantliga turen att få uppleva årets enda regnoväder. Lyckos oss! Palmerna svajade, blixtarna behagade göra entré på himlen med oroväckande tajta mellanrum och det blev vågor i de upplysta turkosa poolerna.
Vi kände oss dock trygga i vår varma och torra restaurang, där en violinist spelade och där kyparna hade svarta flugor och västar till vita skjortor. Andra rätten är en fantastisk soppa. Jag och mina bordskamrater summerar resan och bedömer den som lyckad till mångt och mycket, sedan skålar vi med att slå ihop glasen på äkta Irländsk-pub-manér. När jag återför blicken till min kulinariska anrättning så tycker jag mig ana en genomskinlig blaskig hinna på den toscanska rosmarin- och potatissoppan. Jag vänder ansiktet mot taket och får en vattendroppe i pannan.
Sedan går allting väldigt snabbt. Taket läcker in på ett trettiotal ställen och många gäster, däribland vi, får utrymma borden. Restaurangen läcker in, och inte lite heller. Det praktiskt taget regnar från det kristallkroneförsedda taket. Kaos och anarki råder. Personalen är förskräckt, förvånad och rådvill medan gästerna är endera förbannade eller, som vi, förtjusta.
Det dråpligaste i hela situationen är att trots den kaosartade omgivningen och det faktum att parketten täcks med ett tvåcentimetertjockt lager av regnvatten från Nilen, så fortsätter violinisten att spela. Hon står kvar på samma plats i sina 12-centimetersstilletter och spelar passionerat Chopins tredje symfoni, determinerad att spela till slutet. Det hela påminde ganska starkt om en viss katastroffilm...
Kommentarer
Trackback
