Den är olidlig, tyst, stöddig. Tiden vet att den vinner till sist
Quality time är den tid som vi spenderar vid sidan om datorer och tv. Dessa stunder är så pass ovanliga och åsidosatta att vi behöver ett nytt ord för dem. Det är tragiskt. Förr i tiden så kallades de bara time.
Tiden går några miljondelars sekund snabbare uppe i Empire State Building. Det är stort. Här sitter vi på våra bekväma stolar (min har en kudde på) och fördriver nämnvärt mycket tid (observera: inte kvalitetstid) vid våra datorer där vi tittar på dräggbilder (på ytliga vänner) och läser menlösa inlägg av idioter (vars IQ är likvärt med en pungråtta). Det är inte stort.
Jag skulle vilja ta delar av mitt liv (de delar som jag har motvilligt medger ha slösat bort på bloggar och kändisar och annat loserskapande trams) och placera den tiden uppe i Empire State Building. Det skulle nog räcka för att få tiden att gå lika snabbt där som på marken i några hundra år, åtmindstånde under min livstid. Då skulle jag inte behövas förundras och skämmas över pyttigheten i det vi dagligen sysselsätter oss med. Det skulle ge mig en sak mindre som är för stor för att förstå, och jag skulle kunna inbilla mig att jag, som ensam person, betyder mer än jag faktiskt gör.
