Kära läsare...
Jag har börjat tänka på mina läsare (jo, det är faktiskt några stycken). Det är illa. Jag tänker på dem när jag inte skriver på några dagar (vad ska de nu tro?) och jag tänker på dem när jag väl skriver (vad ska de tycka om det här?). Det är riktigt illa. Jag vet inte ens vilka som läser.
När den fulla killen i Emil-i-Lönneberga-mysse börjar konversera med mig på tunnelbanan en lördag natt blir jag nästan lite hypokondrisk (läser han min blogg? Hjälp, han vet allt om mitt liv och är värsta stalkern som har letat upp mig!). Sneglande ser jag mig runt i tunnelbanan. Inbillar mig att halva vagnen vet allt om mitt liv, blir generad och känner mig naken. Funderar på att byta vagn.
Slår på en Metro (den är så dålig att jag inte kan förmå mig underkastelsen att slå mig själv med den) och fnysskrattar åt mig själv. Vem bryr sig om mitt liv, egentligen? Mellan Mariatorget och Zinkensdamm har jag klättrat nedåt på min inre sociala stege, från universums medelpunkt till bara medelmåtta. Istället för åhnej-inte-fler-paparazzis-bruden känner jag mig mer hej-jag-ringer-själv-alla-paparazzis-för-att-komma-och-fota-mig-á-la-Heidi-Klum. Det är också rätt illa.
