Loud

Lyckan kan vara jävligt bedräglig, den får oss att aldrig vara lyckliga. Den får oss att alltid vilja ha mer. Varför? Jo, lyckan brukar förklä sig till förändringar, nyheter och överraskningar. Ett förhållande är aldrig så passionerat som i början, sedan avtar nyförälskelsen i takt med vardagen.

Materialistiskt fungerar det på samma sätt. En ny TV kan göra dig hög på lycko-endorfiner i flera dagar, kanske till och med i veckor. Men när du har vant dig vid TV:n så blir du inte längre lycklig av att se den i ditt vardagsrum. I själva verket ser du den inte alls, den har bara blivit något i bakgrunden. Vad gör man då? Jo, man köper en ny TV. Eller en ny soffa. Eller en ny lägenhet. Allt för att uppleva denna materiella nyförälskelse igen. En till synes oskyldigt shopaholic-manér som egentligen är lyckans lömska förklädnad som aldrig gör oss lyckliga. Den får oss bara att vilja ha mer.

Idag föll jag pladask för detta då jag åkte till stan för en icke-shopping-tur med vännen min. Innan jag visste ordet av det hade jag tre shoppingpåsar i handen och lycko-endorfiner katalysaterade med energidryck i mitt blodomlopp. Jag hade under loppet av några timmar lyckats med konststycket att hitta alla plagg som jag desperat hade letat efter i ett år eller mer: två par jeans, en kavaj, Angela C-ballerinor i mocka, en grafitgrå blus, skinnbyxor, en blekrosa klänning, den perfekta koftan och... min imaginära drömoutfit som jag haft i tankarna sedan januari (smaragdgrön, asymmetrisk, hög, tajt råsiden-kjol, en transparent vit blus och ett maxihalsband med svartgröna glaskuber).

Jag låter mig gärna inbilla mig att dessa materiella struntsaker gör mig lycklig. Jag vet att jag inte kommer känna någon lycka för dem om ett år, men jag vet att jag kan somna gott i kväll med ett leende på läpparna. Och det är allt jag behöver för tillfället.

 

Lyckofabrik?