Loud

Igår förgiftade jag mitt barnvaktsbarn med wasabi. Calle, två år, älskar nämligen sushi. "Lullal lullal" brukar kan glatt hojta ovetande om att han imiterar Roppongi-personalens sätt att säga rullar. Ingen wasabi syntes i sushi-kartongen, toppen att de förstod att en två-åring inte gillar sushi, tänkte jag. Toppen. Jag fixar runt lite i köket tills jag hör ett gällt skrikande. Personalen hade lagt en av rullarna mitt uppepå wasabi-klumben, och stackars Calle som tycker att det illgröna ser smaskigt ut äter upp alltihop. Nu skriker han och vrider sig i panik. Han slår sig själv i ansiktet och på tungan, samtidigt som han blir illröd i ansiktet. Han tror att någon försöker döda honom. Jag kan inte annat göra än att försöka trösta honom med att det går över.

Idag hade det gått över, och glada i hågen köpte vi ny sushi. Det slog mig att jag kanske aldrig mer kommer att få träffa Calle, som jag i ett halvår har sett två gånger i veckan. Jag åker ju bort ett år, och när jag kommer tillbaka så kommer han troligen ha glömt bort mig. Vad kom dessa absurda moderskänslor ifrån? Man kan verkligen inte uppskatta saker för att man förlorar dem. Varför kan vi aldrig vara smarta nog att lära oss det?