That's how I roll it
Jag vet inte om någon har märkt det, men jag är inte alltid 100% allvarlig när jag skriver. För nej jag tror inte att jag är nya Animissen, nej jag tror inte att Windows Office försöker lobotimera mig och nej jag är inte lika glad som Jultomten när jag shoppar på internet. Varför måste jag ironisera allting? Varför kan jag inte bara vara allvarlig?
Jo, för att jag tycker att de som skriver om sin vardag är pretentiösa töntar. "Sen gick jag och älsklingen och köpte Chai-latte, sååå mysigt!", skriver någon på sin blogg. Blä, sååå löjligt, tänker jag, fast det säkert var urmysigt. Summan av kardemumman: de som tar sin blogg på allvar, skriver "hej, bloggen!" och tror att omvärlden bryr sig om deras outfits är alltså jävligt töntiga.
Ironi och jag är mycket goda vänner. Han hjälper mig att distansera mig från en bloggvärld jag föraktar, medan jag gör honom känd för världen. Ett mutualt förhållande helt enkelt. Fast egentligen, när blev verkligheten töntig, pretto och löjlig?
Jo, för att jag tycker att de som skriver om sin vardag är pretentiösa töntar. "Sen gick jag och älsklingen och köpte Chai-latte, sååå mysigt!", skriver någon på sin blogg. Blä, sååå löjligt, tänker jag, fast det säkert var urmysigt. Summan av kardemumman: de som tar sin blogg på allvar, skriver "hej, bloggen!" och tror att omvärlden bryr sig om deras outfits är alltså jävligt töntiga.
Ironi och jag är mycket goda vänner. Han hjälper mig att distansera mig från en bloggvärld jag föraktar, medan jag gör honom känd för världen. Ett mutualt förhållande helt enkelt. Fast egentligen, när blev verkligheten töntig, pretto och löjlig?
Kommentarer
Trackback
