Loud

Glad och sorgelös men... ack så tråkig.

Kreativiteten verkar ha ett heavier flow då saker inte går som man vill. Det är därför Linda Skugge, Göran Greider och Claes Britten har så mycket att skriva om - de är jävligt arga, missnöjda, besvikna och/eller deprimerade helt enkelt. När jag känner att livet är ganska OK och att man har en någon sånär soft koll på läget så hämmas min litterära ådra (om jag ens har någon). Om jag vore Kenza så vore jag i den bloggisfäriska himlen just nu, jag skulle ha material för massor med inlägg om solsken, bruncher, grillkvällar, vänner, renovering och plugg. Men jag är inte Kenza och jag vägrar tro på att folk bryr sig så mycket om mitt liv (gör ni?).  Egentligen så borde jag också vägra tro på att lidande föder kreativitet. Det är en hemsk tanke som försvårar hela livsspelet om lycka vs. framgång. Jag skulle vilja bevisa motsatsen, samtidigt som jag inte vill vara ytlig och tråkig. Är det möjligt?