Loud

Lika motiverad som jag var för gymnasiet i höstas, lika omotiverad är jag nu. Jag letar och letar men lyckas inte finna någon motivation någonstans. Betygsavgörande matte B-prov 4 timmar i sträck skulle ju kunna vara en morot, tänker ni. Nehej du, tänker jag. Provet fungerade totalt kontraproduktivt (definition för ointellektuella: när något fungerar tvärtemot förväntat resultat, t.ex. "dammsuga med en k-pist") och efteråt suckade alla och konstaterade - 10 & mellankoliskt och 90% lyckligt - att nu fan ska vi inte plugga mer på jävligt länge (även fast vi har företagsanalys, Sydafrika-redovisning, EU-arbete och essäskrivning). Det känns som att vara tillbaka i mellanstadiet igen. När fröken tittar bort så smiter vi från uppgifterna (hihi!) och hittar på ursäkter för att gå till skåpet (hihi!) och kommer försent från skolgården (hihi!). Vad hände med vår vetskap om att gymnasiet bygger på eget ansvar? Vad hände med alla 320-poängs-barn på Kungsholmen-skolan-du-inte-kom-in-på?