Loud

Idag när jag släntrade iväg till yogan så passade jag på att småjogga lite. Jogga är nämligen inte någon av de saker som jag har sysselsatt mig aktivt med på den senaste tiden. Men idag så joggade jag alltså. 300 meter till yogan. Jag hopplade ut på gatan, svängde runt ett hörn och varje gång jag mötte en människa så langade jag ett "jag-har-joggat-8km-och-är-inte-ens-andfådd"-leende. Haha, tänkte jag triumferande, de här människorna jag möter tror faktiskt att jag joggar på riktigt, inte bara 300 meter till yogan. De är så lättlurade! De kanske till och med tror att jag gör det ofta! Vilken hurtbulle, tänker de och får dåligt samvete. Jag kände mig faktiskt ganska cool. Jag solade mig i min egen coolhet en stund. När jag nästan är framme vid målet på min "tur" så ropar en kille bakom mig. Haha, alla vill ju ha sin bit av Stina du kan kolla på mig 180 cm framgång, är det första jag tänker. Efter en stund så hör jag att han ropar "Skosnöre! Skosnöre!". Mitt skosnöre har alltså gått upp. Epic fail. Jag kan inte låtsas, alla ser rakt igenom mig. De ser att jag inte är någon riktig joggare.