Tack, mamma, för att du tror på mig
Jag har blivit balettdansös. I en bohemisk dansstudio i Marais så tog jag idag mina första trippande ballerinasteg. En gammal man spelade piano medan en liten rakryggad fransman med otvivelaktigt feminina drag var lärare. Bland eleverna fanns både unga flickor, äldre damer och mustaschprydda män i tajta trikåer. Väldigt franskt. En liten ballerina föddes inom mig när jag gjorde plié, pas de bourre och grande battements med rak rygg och hög knut. Efteråt så sa Carro att hennes mamma kommer att bli glad över vårt nyfunna intresse, eftersom hon ville bli ballerina som liten. Jag sa att min mamma kommer att skratta åt mig.
På vägen hem så ringde jag min ömma moder. Med en lite orolig ton så berättade jag vad jag hade haft för mig. Hon började inte skratta, hon blev överentusiastisk och tyckte att det var oerhört roligt. "Jag trodde ärligt talat att du skulle skratta" erkände jag lättat. "Nej, varför skulle jag det? Jag tycker det är jätteroligt att du går på balett! Det är något fantastiskt med att uttrycka sig med kroppsrörelser på det viset". Jag började berätta om balettläraren och mustaschmannen och resten av upplevelsen tills mamma plötsligt avbröt mig och utbrast: "Vänta nu, var det du som dansade? Jag trodde att du tittade på balett!". Sedan började hon att skratta.
Vill fortfarande ha bloggportal-tips. Merci.
Kommentarer
Trackback
