The great escape
Jag och Disa har syndat. Vi har begått kulturstöld. Fransk dessutom. Vi har stulit dans. Vi var omåttligt nöjda med vår Danse Comtemporaine-klass men kände ändå efteråt att... fan vad översoft att spara 18 euro. Jag ska inte låtsas att vi var tuffare än vad vi var och säga att vi inte tvekade, för det gjorde vi. Men när klassen var slut och Madame tittade bort så väste Disa (den modige av oss tu) "Nu eller aldrig!" och så smet vi ut genom salen och rusade ner för trapporna mot porten. Sägas ska att vi var mycket nöjda och självgoda över våra djärva gangsterfasoner.
Vissa straffar Gud dock med detsamma, och det var följaktligen detta som inträffade i vårt fall. La porte était fermée! Alltså: klockan var 22.35 och de hade låst porten till gatan. Vi panikade och tittade hypokondriskt omkring oss. Vi var övertygade om att vi skulle straffas på klassisk Jeanne D'Arch-manér (levande bränd) om vi blev upptäckta. Som en uppenbarelse (Jeanne D'Arch-manér än en gång) så såg vi vår räddning, en spiraltrappa.
Vi rusade uppåt samtidigt som vi flåsande ropade till varandra "Up to the roof! Up to the roof!" Vi hade varken någon uttänkt plan eller en väntande helikopter på taket men jag trodde i stridens hetta att jag var Jason Bourne och vår flyktväg kändes därmed både smart och rimlig... Hur vi kom därifrån med franska statens kulturbyte förblir top secret, å den svenska underrättelsetjänstens vägnar.
Kommentarer
Trackback
