Att slå i huvudet
Igår slog jag i huvudet. Jag gick in i en skarp horisontell kant så att den träffade mitt på hjässan. Det gjorde djävulskt ont. Först började jag skratta över min egen idioti. Sedan så blev jag förbannad. Sedan så skrattade jag lite mer för att avdramatisera allt. Sedan började Disa och Mimi att trösta mig och då ville jag bara gråta.
Idag så slog jag i huvudet igen. I samma ställe, på samma ställe. Först så började jag skratta över min egen idioti - dubbelt upp liksom. Sedan så blev jag förbannad - jävligt förbannad. Jag svor och svor, passade på att använda de minst vackra svenska orden (tänk motsatsen till kvällssol) då ingen fransman ändå förstod. Sedan började Emma att trösta mig och då ville jag bara gråta, vilket jag fick kämpa över att inte göra. Resten av dagen gick jag runt och kände mig allmänt sårbar.
Varför börjar man alltid gråta när någon tröstar en? Det hela är mycket dumt, jag är hellre ice cool i folks närvaro och gråter i min ensamhet.
Kommentarer
Trackback
