Mademoiselle, vous êtes magnifique
Prolog: Fruktförsäljare brukar vara äckliga. Inga fördomar utan grund här - detta är faktiskt mer en regel än ett undantag. De brukar stå och hojta, kasta besudlade kommentarer åt förbipasserande flickor, kalla både sistnämnda och nektariner för ex-fina, skrika om ex-priser hit och ex-priser dit och försöka komma undan med ringa bedrägeri genom att kalla polska jordgubbar för svenska. Så, nog med bakgrundsfakta om denna arbetsgrupp.
Jag hade haft en minst sagt hård natt. Jävligt rolig, men uttröttande. Att vara utelåst i ett iskallt trapphus med C mellan 07.30 och 09.30 utan tröja eller jacka (försvann med Carro Roos under natten) tog på de sista krafterna. Vid 09 så kände jag att paniken var nära. Jag frös så att jag skakade och allt kändes nära bristningsgränsen. Det var dags att göra något, insåg jag, så jag tog en frisk morgonpromenad i det kalla solskenet. I Frankrike så är ALLT stängt på söndagar vilket drog ner mitt humör ytterligare. Därför blev jag infantilt lycklig när jag kom fram till en stor söndagsmarknad. Jag gick runt där bland stånden som i trans, som i min egna värld. Alla frukter var så färgglada och de nybakta bröden luktade så gott. Låter som om jag var hög eller alternativt full, men så var ej fallet. Jag hade bara varken sovit på 26 timmar eller ätit på 20. Och alla människor där var så... snälla. De gav mig komplimanger, de gissade min längd, de frågade om jag ville köpa poulet, de sa att jag passade i rött och de lockade mig med att köpa frukt till ex-pris. Det behövdes. Åh, vad det behövdes.
När E till min oerhörda lättnad väl öppnade dörren för mig efter halv tio så sägs jag ha yttrat den episka kommentaren: "De sa att jag var vacker, Emma. De sa att jag var vacker trots att jag hade haft samma smink och kläder i över 20 timmar. Jag har aldrig blivit så glad en komplimang av en fruktförsäljare i hela mitt liv."
Jag hade haft en minst sagt hård natt. Jävligt rolig, men uttröttande. Att vara utelåst i ett iskallt trapphus med C mellan 07.30 och 09.30 utan tröja eller jacka (försvann med Carro Roos under natten) tog på de sista krafterna. Vid 09 så kände jag att paniken var nära. Jag frös så att jag skakade och allt kändes nära bristningsgränsen. Det var dags att göra något, insåg jag, så jag tog en frisk morgonpromenad i det kalla solskenet. I Frankrike så är ALLT stängt på söndagar vilket drog ner mitt humör ytterligare. Därför blev jag infantilt lycklig när jag kom fram till en stor söndagsmarknad. Jag gick runt där bland stånden som i trans, som i min egna värld. Alla frukter var så färgglada och de nybakta bröden luktade så gott. Låter som om jag var hög eller alternativt full, men så var ej fallet. Jag hade bara varken sovit på 26 timmar eller ätit på 20. Och alla människor där var så... snälla. De gav mig komplimanger, de gissade min längd, de frågade om jag ville köpa poulet, de sa att jag passade i rött och de lockade mig med att köpa frukt till ex-pris. Det behövdes. Åh, vad det behövdes.
När E till min oerhörda lättnad väl öppnade dörren för mig efter halv tio så sägs jag ha yttrat den episka kommentaren: "De sa att jag var vacker, Emma. De sa att jag var vacker trots att jag hade haft samma smink och kläder i över 20 timmar. Jag har aldrig blivit så glad en komplimang av en fruktförsäljare i hela mitt liv."
Kommentarer
Trackback
