Loud

Min helg har varit en svart tunnel av utrikespolitiska statsskick och politiska system. Läs: hemtenta på 48 timmar. Min vän Disa gick så långt i sin frustration över Kinas inofficiella statsapparat, Frankrikes koalitioner och Storbritanniens avsaknad av författning att hon lobbade för förslaget att legalisera kärnvapen för privatbruk och börja med att rikta dem mot KKP:s politiska byrås ständiga utskott. Och kanske House of Commons när man ändå är igång. Och han som uppfann fotnoter och källkritik. Vi insåg med våra nyförvärvade kunskaper att om vi bodde i Kina så skulle hon ha blivit betraktad som folkets fiende och fientlig agent, och följaktligen få betala för sin egen hängning innan hon skulle hinna säga Goumindang. Nej, nu ska jag sluta låtsas vara manodepressiv à la bipolär typ 2. Så farlig var faktiskt inte helgen. Vi satt där utspridda på Centre George Pompidou's gigantiska bibliotek (jag i 2 x 10 timmar) och smög ibland fram till varandra viskade om vårt gemensamma elände. Kollektivt elände är på något vis alltid mindre smärtsamt än ensamt elände. Kanske är det därför som alla dessa kineser ändå är relativt harmoniska, med tanke på att deras "demokratiska" centralisering lämnar en hel del demokrati i övrigt att önska.