Loud

Gårdagen gick till en början i dysterhetens tecken. Jag kände mig som en karaktär i Den unge Werthers lidanden eller möjligen Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag insåg väl att detta inte var särskilt rationellt eftersom dysterheten till mångt och mycket saknade grund. Ändå så lyssnade jag på This is how we like to end och åt glass direkt ur burken. Var orolig att detta skulle förfölja mig till Paris, men när planet lyfte vid 20-tiden så kändes det lättande, som om all ångest och dysterhet blev kvar på Arlandas asfalt. När jag genom flygplansfönstret såg Paris lampor breda ut sig som ett stort fackelfält så log jag - jag kände mig som hemma.