Loud

Det har nyligen framgått för mig att jag, förutom mina oräkneliga älskvärda egenskaper, även besitter en mindre älskvärd egenskap - jag är en språkpolis. Inte nog med det, jag är även grammatikfascist och stavningsdiktator. När någon sär skriver så sticks det en kniv i mitt hjärta, och ifall denne någon sedan gör ett försök att rätta till det genom att sätta ett bindestreck i sär-skrivningen så vrids kniven om. När någon skriver att dem var ute på promenad så blir jag obehagligt frustrerad och likaså när det gäller felaktig eller utesluten kommatering och allmän felstavning. Måhända så bidrar detta inte till sociala problem, förutom det faktum att jag drabbas av penibla olustkänslor. Men jag måste varna er; jag kan inte alltid hålla dessa enorma mängder språkfrustration inom mig. Det måste ut, och då sker det ofta genom Facebook- och bloggkommentarer på internet - och genom muntliga rättningar i verkliga livet. Dessa gör mig inte mer vän med min omgivning, utan skadar både andra och mig själv. Jag måste inse att jag inte alltid kan hjälpa andra, utan jag måste helt enkelt bita i det sura äpplet och låta språkfelen bero. Jag måste låtsas som att det regnar om någon skriver jag gillar han istället för jag gillar honom. Jag måste inse att man inte är en sämre människa för att man skriver alldrig eller föressten eller expresso.