Loud

      "Mina morföräldrar bodde i ett gult trähus för länge sedan. De hade en stor trädgård som de alltid lagt mycket tid på. Så har det varit så länge jag kan minnas. När de byggde huset planterade morfar ett äppelträd. När trädet växt i rätt många år började det komma äpplen på det. Många äpplen. Mormor lagade saft och mos av äpplena. Det var ett fint äppelträd. Men så hände någonting. 
     Det hade varit en fin sommar och äpplena skulle snart plockas. Men en morgon var trädet förstört. Flera tjocka grenar låg på marken. Trädet dog.
     Min morfar förklarade det sorgliga budskapet för mig mormor. Därefter tog han av sig arbetskläderna, bytte till något finare och gick ner till yrkesskolan. Där pratade han med rektorn. Efter en tid anmälde sig tre pojkar. De hade varit och pallat äpplen och lite tappat kontrollen. De hade väldigt dåligt samvete. Det var ett pojkstreck. Ingen stor sak, men allvarligt nog. Min morfar och rektorn menade att rätt skulle vara rätt. Ett nytt äppelträd kostade 150 kronor och det blev avtalat att pojkarna skulle betala tillbaka trädet. 50 kronor var.
   Pojkarna skulle en gång i veckan betala tillbaka en viss summa tills allt var återbetalt. De bodde på skola, några av dem långt hemifrån och deras familjer hade redan grävt djupt ner i fickorna för att kunna sända dem dit. Det betydde att alla pojkaktiva aktiviteter fick inskränkas ytterligare. De kunde knappt köpa någonting alls, inte gå på bio, inte bjuda flickorna på läsk, strängt taget ingenting.
     I maj blommade trädgården igen och yrkesskolan skulle snart ha examen. När pojkarna kom för sista gången hade de klätt sig i fina kläder. Det var lite högtidligt för dem. Pojkarna blev serverade kaffe och våfflor av mormor och de gjorde den sista delbetalningen och tog mina morföräldrar i hand. Saken var ur världen.
    Så småningom reste sig pojkarna upp för att gå. Då reste sig min morfar. "Vänta lite", sa han, "det var ännu en sak". Och pojkarna stannade. Morfar gick över golvet, bort till det stora köksskåpet och öppnade det. Han stack handen djupt in och tog fram tre kuvert. Därefter gav han pojkarna ett kuvert var.
    Pojkarna förstod inte riktigt. De tittade på varandra. Så öppnade de kuverten och tårarna började strömma nerför deras kinder.
     Min morfar hade gett dem tillbaka pengarna.


Morfar berättade att han hela tiden hade tänkt att ge tillbaka pengarna. Det handlar inte om pengar, sa han. Min morfar är en verklig kärnkarl. Kärnkarl. Jag undrar om det över huvud taget finns kärnkarlar i min generation."

Klicka på länken

They say an end can be a start, feels like I've been buried yet I'm still alive. It's lika a bad day that never ends. I feel the chaos around me. A thing I don't try to deny, I'd better learn to accept that there are things in my life I can't control. They say love ain't nothing but a sore, I don't even know what love is. Too many tears have had to fall, don't you know I'm so tired of it all? I have known terror dizzy spells, finding out the secrets words won't tell. Whatever it is it can't be named. There's a part of my world that' s fading away.

Jag älskar Karl-Bertil Jonssons julafton på SVT1 kl. 19 på julafton. "Är du kommunist, eller?" ropar alla. Just det, hur kunde jag glömma, alla som tycker att det är lite fint med personer som visar lite ödmjukhet för sina medmänniskor är ju kommunister. Såklart. You go, Karl-Bertil!

"VAD SARU ATT DU GJORDE, SA DU?"
"Jag har närt en kommunist vid min barm!"
"Det var tamejfan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades! Skaru ha ett fikon?"