Viktigare än 10 Guds bud
Fascination: hissar.
Inte för att själva konstruktionen med elektriska signaler och starka vajrar är fascinerande. Och inte för att hissarna här på min prao-plats är extra häftiga, fritt hängande och nästan helt i glas. Nej, jag blir fascinerad av hur människor blir när de äntrar en hiss.
Det första dilemmat kommer när man ska in i en full hiss. Får jag plats eller blir folk irriterade? Sedan ska man stå rak i ryggen och ta så lite plats som möjligt. Man ska ursäkta sig tyst, nästan generat, när man måste tränga sig fram för att trycka på knappen till sitt våningsplan. Och vart ska man titta? Det verkar nästan vara det största problemet. Ska man titta i golvet eller rakt fram eller, gud förbjude, på någon annan. Detta verkar vara det största hissovettet man kan göra, speciellt om man råkar titta någon i ögonen. Hur pinsamt vore inte det?
Men det största dilemmat verkar ändå vara vilka man ska hälsa på. Känner jag honom tillräckligt bra för att hälsa? Hälsa eller inte hälsa, hälsa eller inte hälsa... Nu har ju hissen redan börjat röra på sig, så hur pinsamt vore det inte att hälsa nu? Och om jag nu hälsar, med ett nästan ljudlöst hejhej och ett generat leende, borde jag nu fortsätta kallkonversera?
Risken finns ju att det blir pinsamt och det är ju
det är det absolut värsta som kan hända i en (observera: svensk) hiss. Vad är vi egentligen för sorts folk?
Inte för att själva konstruktionen med elektriska signaler och starka vajrar är fascinerande. Och inte för att hissarna här på min prao-plats är extra häftiga, fritt hängande och nästan helt i glas. Nej, jag blir fascinerad av hur människor blir när de äntrar en hiss.
Det första dilemmat kommer när man ska in i en full hiss. Får jag plats eller blir folk irriterade? Sedan ska man stå rak i ryggen och ta så lite plats som möjligt. Man ska ursäkta sig tyst, nästan generat, när man måste tränga sig fram för att trycka på knappen till sitt våningsplan. Och vart ska man titta? Det verkar nästan vara det största problemet. Ska man titta i golvet eller rakt fram eller, gud förbjude, på någon annan. Detta verkar vara det största hissovettet man kan göra, speciellt om man råkar titta någon i ögonen. Hur pinsamt vore inte det?
Men det största dilemmat verkar ändå vara vilka man ska hälsa på. Känner jag honom tillräckligt bra för att hälsa? Hälsa eller inte hälsa, hälsa eller inte hälsa... Nu har ju hissen redan börjat röra på sig, så hur pinsamt vore det inte att hälsa nu? Och om jag nu hälsar, med ett nästan ljudlöst hejhej och ett generat leende, borde jag nu fortsätta kallkonversera?
Risken finns ju att det blir pinsamt och det är ju
det är det absolut värsta som kan hända i en (observera: svensk) hiss. Vad är vi egentligen för sorts folk?
Kommentarer
Trackback
