Loud

Bitarna faller på plats, blev länkad i något forum. Därav de många besökarna. 
Ps. Sommartiden prankar mig. Det känns hoppfullt.

• Varför görs det 15 Wallander-filmer istället för en bra?
• Varför vill man från middagen till förfesten, från förfesten till festen och från festen till efterfesten?
• Varför är det som kommer sen så mycket roligare än det som är nu?

Jo, på grund av förväntningar. Vi kommer åt nästan vad som helst i dag. Får du en plötslig och oväntad craving och vill höra den förra proglamledaren i Så ska det låta säga att det är "oliiiidligt spännande" så kan du få höra det direkt. Vill du ha kycklingspett med jordnötssås klockan 4 på morgonen så kan du få det. Vill du ha en prostituerad ända fram till din dörr så kan du säkert få det också. Det enda som vi inte kan komma åt är det som kommer senare, det kan ingen komma åt. Det är det som gör det så åtråvärt.

Tricket med lycka är att vara på middagen och inte vilja vidare. Att se en Wallander-film och inse att nästa inte kommer att vara bra den heller. Att det som kommer sen inte nödvändigtvis behöver vara roligare än det som är nu.

Tänk vad kravlösheten och det bra samvetet är underskattat! Jag är hemma och lite sådär mysigt halvsjuk och vill inget hellre än att dricka hemgjord varm choklad (nörd), laga mat och titta på dokumentärer på SVT play (nörd). Men måsten som att läsa Augustinus och Horace Engdahl och skriva en stilanalys och börja med geografi- och franskaplugg sätter käppar i hjulet för mina härliga planer.

Den där härliga känslan behöver inte betyda något stor jävla megagrej. Bara känslan av att vakna upp en söndagsmorgon och det är lugnt och fridfullt i huset (inte pappa som dammsuger eller Gustaf som kollar på Cops på dB 180 "Bad boys bad boys nanana"). Man gör en lång frukost och sätter sig med DN Söndag (nörd) i favoritfotöljen och bara njuter av att man inte har något måste på hela dagen (ringa mormor, städa, plugga, åka till BAUHAUS och välja badrumsfläkt).

Jag låter som en medelålderskrisig småbarnsförälder som längtar tillbaka efter stillheten och "långsamma processer" som de försöker ersätta med surdegsbak och snobberi som svindyra knivar eller coffe table books. Men ärligt, det där ingentingandet är nog jävligt bra för hälsan. Jag skulle vilja påstå att det är största anledningen att vi älskar sommarlovet, inte värmen.

Klicka på länken

Om jag för ett år, eller till och med ett halvår, sedan visste att jag inom en snar framtid skulle dra på fest i en shortsdress så skulle jag skratta mitt framtidsjag rakt upp i ansiktet. Haha! Det var tämligen osannolikt att det skulle hända. And yet, here I am, sitting in my shortsdress och taggar för utgång. Undrar vad jag kommer att festa i om ett år? Taxklackar? Haha!

Fascinerande att vi väljer att bry oss mer om några stackars vargar än om tusentals döda människor. En vis kvinna sa en gång: "det är vi mot djuren". Utan att reta upp alla hundratals PETA-aktivister som läser min blogg, så skulle jag ändå vilja hålla med denna kvinna. När apokalyopsen kommer är vargarna ändå glömda för länge sedan.

Materiella ljuspunkter just nu:

• Mina två par nya shooooooes
• Mina 4 oöppnade modetidningar
• Min garderob soon-to-be-organized (=kul!)
• Mullberry Alexa Bag (craaaaavings)
• Att det äntligen är time för solglasögon och vårjackor
• iPod med ny piratnedladdagdmusik (shh, skvallra inte)
• Att det snart är dags för total sminkväske-makeover
• Vänner och resor, skratt och good times

Kaos. Jag är tydligen som de där äckliga små modebloggarna nu. Major Alen-mode. Har ändå någon slags förståelse för tillfredsställelsen de får av att skriva sådana här inlägg. Total frånvaro av prestationsångest eller pretentioner. För även om vi vill låtsas att meningen-med-livet- och jag-är-så-liten-i-denna-stora-värld-inlägg är värda någonting så kanske det inte inte därför vi känner som vi gör.

Jag känner mig vårlycklig helt enkelt. Det är inte för jagets extentiella hemvist i universum. Det är för de små färgsprakande ljuspunkterna som glittrar på ytan. Det känns bara pretto att försöka forcera fram någonting annat.

De senaste dygnen har flutit ihop. Var det en vindsvåning i Stockolm eller i New York? Var det ett tonårskollektiv eller samboliv? ICA eller Mexico? Främlingar eller vänner? Alla klänningar, väskor och skor - var det viktigt eller bara drömmande tidsfördriv?

Hela livsstilen, den är en blandning av realtitet, låtsande och drömmande. Är den soon to be complete, eller blir den aldrig det?