Loud

Idag tänkte jag vara en normal bloggare. Jag måste ju faktiskt inte spåra hela tiden. Tänkte av den anledningen övergå till ett lite mer "normalt" bloggbeteende. Åtminstone för stunden. Härav följer ett töntigt alla-bryr-sig-verkligen-om-vad-jag-gör-inlägg. Nu ska jag skärpa mig och ta av mig pretto-hatten. Uppdates you want, updates you get! (även om det blir med min crappy camera - CC)

Well, förlåt Ann Heberlein (se inlägget nedan). Lite taskigt att jämföra mig själv (en förhållandevis mentalt frisk person) med någon som är bipolär typ 2 (Ann). Dessutom så skämtade jag lite, mest för att skrämma er (bu). Men också för att jag har onödigt många nerver på utsidan idag. (För er som missade biologin så kan det tilläggas att nerverna vanligtvis sitter innanför huden). Jag är inte den som gråter. Nej, jag har snarare blivit beskriven som "känslokall", en otroligt välmenande och godhjärtad beskrivning en människa kan få av en medmänniska (host). Idag så vreds vattenkranen dock på rejält av någon outgrundlig anledning. Gick inte att fixa pass (på), bråkade med mamsen (på), ComHem-boxen funkade inte (på (what's the point? Behöver ju ändå inte den längre)), glömde strömkabeln till Macen (på), missade min klipptid (på)... Den måste stängas av! Ann, du som vet, hur tacklar man sådant här?

Med 2 dagar kvar till avresa så kan dagens känsloläge sammanfattas som tämligen instabilt. "Men vad fan nu då" tänker ni. "Här hade jag väntat mig en spännande blogg med rafflande historier, mode, smaskigt skvaller, Paris och vackra fotografier". Nehej ni, så roligt ska vi inte ha det! Det är det här ni får, vare sig ni vill ha det eller inte - melodramatiska uppdateringar om mina känslor och manodepressiva inlägg passande En bitter kvinnas memoarer eller Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Kanonkul! NKV!

Jag visste ju att stunden skulle komma. Jag hade ställt in mig på den och förberett mig inför den. Jag hade laddat inför den och planerat inför den: Stunden då jag verkligen skulle se mina vänner för sista gången på mycket länge. Jag hade lett och skrattat och tänkt "that's life, herregud vi ses ju snart igen!". Hade gjort allt för att inte göra en stor sak av det, allt för att inte vara onödigt dramatisk. Men så kom stunden. Vi hade en underbart mysig middag och jag insåg mer och mer hur jävla bra jag har det som har dem. Jag hade vetat och ställt in mig och förberett mig och laddat och planerat, men när vi väl stod där vid dörren så blev allting så annorlunda. "Snart" blev en evighet, skratten blev till tårar, "inte en stor sak" blev en gigantisk sak och jag struntade blankt i att inte vara dramatisk. Sammanfattningsvis så kan man säga att det inte går att förbereda sig på en känsla. Det går inte att gömma sig, det går inte att skratta bort, det går inte att komma undan. Det går inte att försöka spela tuffare än vad man egentligen är.

Branding, eller produktplacering, är ett sedan länge etablerat debattämne. James Bond har en Omega-klocka, The Hills-brudarna har Blackberry's och varenda jävel i amerikansk film har en Motorola Razr. Jag hade själv en Motorola Razr för länge sedan - och redan då var den dålig, den hade inte ens 1 megapixel. Men kanske var det jag som använde den fel, för Nicholas Cage kunde använda den och ta bilder på registreringsskyltar från flera 100 meter.

Idag hade jag besöksrekord på min blogg. Så här många läsare har jag inte haft på flera månader. Vill vara nöjd, glad och tacksam - men så här på söndagsnatten blir jag mest cynisk. Bryr sig alla mer om mig nu bara för att jag ska åka? Dessa dagar har många människor velat ses. De säger att de kommer sakna mig och att vi bara måååste ses innan jag åker. Jag har blivit nöjd, glad och tacksam - men så här på söndagsnatten så blir jag mest cynisk. När man ska åka bort så blir man tydligen mer uppskattad. En stationär person smälter in i väggen, den tar man för givet - en flyktig person får mer uppmärksamhet. Kanske borde jag vara på flykt lite oftare.

De här veckorna har jag tagit avsked. Ganska många faktiskt. Och de blir bara fler. Avsked av personer som åker iväg, avsked av personer som blir kvar, avsked av vänner, avsked av familj, avsked av mitt hem, avsked av den vardag och det liv jag känner till. Blir det någonsin lättare att ta avsked? Blir man någonsin bättre på att känna mindre, på att göra hela processen enklare? Och betyder det i så fall att jag håller på att bli en riktig avskedsexpert? Definition avskedsexpert: en person som är expert på att säga farväl och lämna människor och platser utan vidare tankar och känslor. Det är inget jag skulle vilja lägga till på mitt CV.

They say love ain't nothing but a sore, I don't even know what love is.

Återupptog nyss mitt lyssnande på Phoenix (franska genier). Kom att tänka på en lustig Facebook-anekdot som inträffade då jag skulle citera en, enligt mig, bra textrad från If I Ever Feel Better.

"I feel really alone most of the time. Yeah, I've always felt this way. I mean, we're born alone. We die alone. And while we're here, we're absolutely sealed in our own bodies. It's really weird. God it freaks me out to think about it. We can only experience the outside world through our own slanted perspectives. Who knows what you're really like? I just see what I think you are like."

FAVORITSYSSELSÄTTNING JUST NU? M: Hänga i Stinas lägenhet. S: Hänga med Madde (mindre materiellt)
HAR DU DVD-SPELARE? M: Är din pappa bög? Herregud, det finns en gräns för hur personlig fråga man får ställa! S: Word. 
VAD ÄR DU RÄDD FÖR? M: Stina är rädd för Gina Tricot. S: Maidi är rädd för fiskar och svampar ("Ska de äta mig eller jag dom?")

"Antagligen så hade mannen en stark åsikt. För om det var någonting som livet hade lärt Allan så var det att folk tenderade att tycka antingen si eller så."

"Du har bara plutande pose-bilder, Stina. Visa folk att du är en aktiv tjej istället. Som rör på sig utomhus och inte bara sover skönhetssömn och läser modetidningar."

Får man tillåtas skryta lite? Jag tycker nog det, för det är inte ofta allt i livet funkar. Ofta finns det ett störningsmoment i ens absoluta närhet (kaosinferno) eller dovt surrande i bakgrunden (ångest). Men just nu så känns faktiskt allt jävligt bra. Vänner och boende och jobb och väder och fysisk form (frisk) och sommarlov. Jag har haft en awesome sommar (Spanien, Skärgården, Rivieran, Gotland, Stockholm) och nu blir det Paris. Fram till dess ska jag njuta av Sverige i tre veckor till. Jag åker den 29/8.

Kanske borde myndigheterna och livsmedelsverket gå ut med det rådet istället för alla välmenande hälsoråd. Vi ägnar mer tid att oroa oss för våra "hälsosynder" än åt att faktiskt leva. Vi borde njuta av livet medan vi fortfarande lever, istället för att oroa oss för om det är smör eller socker eller vitt mjöl eller solen eller kött som kommer att ta kål på oss till slut. Syster Duktig som följer alla häsloråd kan falla död ner i en stroke vid 50, medan Syster Syndig som struntar i alla råd och rekommendationer och lever sin hon har lust kan uppleva sin 100-årsdag.