Loud

2 bra dagar. Jag visste att det var för bra för att kunna fortsätta så.

Jag har börjat tänka på mina läsare (jo, det är faktiskt några stycken). Det är illa. Jag tänker på dem när jag inte skriver på några dagar (vad ska de nu tro?) och jag tänker på dem när jag väl skriver (vad ska de tycka om det här?). Det är riktigt illa. Jag vet inte ens vilka som läser.

När den fulla killen i Emil-i-Lönneberga-mysse börjar konversera med mig på tunnelbanan en lördag natt blir jag nästan lite hypokondrisk (läser han min blogg? Hjälp, han vet allt om mitt liv och är värsta stalkern som har letat upp mig!). Sneglande ser jag mig runt i tunnelbanan. Inbillar mig att halva vagnen vet allt om mitt liv, blir generad och känner mig naken. Funderar på att byta vagn. 

Slår på en Metro (den är så dålig att jag inte kan förmå mig underkastelsen att slå mig själv med den) och fnysskrattar åt mig själv. Vem bryr sig om mitt liv, egentligen? Mellan Mariatorget och Zinkensdamm har jag klättrat nedåt på min inre sociala stege, från universums medelpunkt till bara medelmåtta. Istället för åhnej-inte-fler-paparazzis-bruden känner jag mig mer hej-jag-ringer-själv-alla-paparazzis-för-att-komma-och-fota-mig-á-la-Heidi-Klum. Det är också rätt illa.

They say an end can be a start, feels like I've been buried yet I'm still alive. It's lika a bad day that never ends. I feel the chaos around me. A thing I don't try to deny, I'd better learn to accept that there are things in my life I can't control. They say love ain't nothing but a sore, I don't even know what love is. Too many tears have had to fall, don't you know I'm so tired of it all? I have known terror dizzy spells, finding out the secrets words won't tell. Whatever it is it can't be named. There's a part of my world that' s fading away.

För 2 år sedan var allting väldigt annorlunda. Jag vågar inte påstå om det var bättre eller sämre. Vissa saker saknar jag, andra kan jag leva utan. Love.

Quality time är den tid som vi spenderar vid sidan om datorer och tv. Dessa stunder är så pass ovanliga och åsidosatta att vi behöver ett nytt ord för dem. Det är tragiskt. Förr i tiden så kallades de bara time.

Tiden går några miljondelars sekund snabbare uppe i Empire State Building. Det är stort. Här sitter vi på våra bekväma stolar (min har en kudde på) och fördriver nämnvärt mycket tid (observera: inte kvalitetstid) vid våra datorer där vi tittar på dräggbilder (på ytliga vänner) och läser menlösa inlägg av idioter (vars IQ är likvärt med en pungråtta). Det är inte stort.

Jag skulle vilja ta delar av mitt liv (de delar som jag har motvilligt medger ha slösat bort på bloggar och kändisar och annat loserskapande trams) och placera den tiden uppe i Empire State Building. Det skulle nog räcka för att få tiden att gå lika snabbt där som på marken i några hundra år, åtmindstånde under min livstid. Då skulle jag inte behövas förundras och skämmas över pyttigheten i det vi dagligen sysselsätter oss med. Det skulle ge mig en sak mindre som är för stor för att förstå, och jag skulle kunna inbilla mig att jag, som ensam person, betyder mer än jag faktiskt gör.