Loud

Ett fenomen som aldrig slutar förvåna mig är homogeniteten bland Sveriges ungdomar. Viss musik, TV eller film verkar alla klassa som utomordentlig och enastående underhållning. Det blir som ett allmänintresse, en kollektiv hyllning som växer sig orealistiskt stor. Att gå emot strömmen och säga att man inte gillar dessa saker leder till socialt självmord. Typ. Jag upplevde inte att Michael Jackson föll mig i smaken (och nej, inte efter hans död heller). Jag fick även nog av Gossip Girl, precis som jag fick av Coldplay. Men om jag nämner detta högt så måste jag omedelbart hålla för öronen och skydda min kropp mot tomatkastning, för det är tamejfan varje gång som någon picky person med gäll röst skriker: "Va?! Gillar du inte Michael Jackson/Gossip Girl/Coldplay?!". Tröttsamt. Därför räknar jag med upplopp, stormning och skriftlig giljotinering när jag nu ska fråga er detta: Är inte Solsidan liite överskattad?

Den fiktivt vackra Louis Lane ramlar av någon anledning alltid ner från höga byggnader. Varje gång så kommer Superman flygande i ljusets hastighet och fångar upp hennes hjälplöst fallande kropp i luften. Nu har fysiker räknat ut att om något som transporteras i ljusets hastighet, med en massa av Supermans kropp, så skulle det få en enorm kollisionskraft. Alltså: Louis Lane skulle bli en cevicheröra.

- "En snubbe hade getter..."

Vet ni vad Châtelet är? Det är Paris allra största, äckligaste och farligaste metro-station. För att ta sig mellan de 15 olika linjerna så är man ofta nödgad att byta här. Man tvingas promenera i de långa underjordiska gångarna, vilka är illaluktande och kantade av uteliggare, sopor och droger. På Châtelet ska man helst inte befinna sig ensam, och i synnerhet inte om det är kväll. Om man hamnar i samspråk med någon på denna plats och vid denna tid, så är det med 99-procentig säkerhet inte en älskvärd och trevlig person med goda intentioner.

- Bomull som gnisslar

Religion är elefanten i rummet av komiskt guld. Den har blivit som ett gigantiskt svart moln av seriositet som inte för skämtas om eller ifrågasättas, inte ens för alla muslimer i världens sammanlagda allmosor. Det är tabu och såvida du inte önskar att bli en terroristmåltavla så bör du låta bli. Detta omöjliggör alla de enorma mängder av komiskt guld som skulle kunna vaskas fram. För erkänn att det ter sig någotsånär lustigt med en talande orm i en trädgård med IQ-befriade nudister?

Jag har vunnit två tävlingar på idrottslektionerna den senaste tiden. Japp, så är det. Inga konstigheter. Egentligen så borde jag kanske dölja denna självgoda information bakom någon form av putslutsig historia om något idrottsligt fenomen (typ: jag beundrar Michael Phelps som vann 16 OS-medaljer, de enda idrottsrelaterade framgångarna jag har haft var när...), men jag tror att ni ändå kommer att förstå att jag bara vill skryta. Så varför linda in det i fagra ord när alla i vilket fall tycker att man är självbelåten och irriterande nöjd? Nej, precis. Lika bra att strukturerat rada upp skrytet så att det inte blir några missförstånd.

Jag känner likadant för Justin Bieber som jag känner för Jesus. Själva killen har jag ingenting emot, det är fansen som jag inte klarar av.

Ska nog ta och vaska lite vänner på Facebook.

Det har nyligen framgått för mig att jag, förutom mina oräkneliga älskvärda egenskaper, även besitter en mindre älskvärd egenskap - jag är en språkpolis. Inte nog med det, jag är även grammatikfascist och stavningsdiktator. När någon sär skriver så sticks det en kniv i mitt hjärta, och ifall denne någon sedan gör ett försök att rätta till det genom att sätta ett bindestreck i sär-skrivningen så vrids kniven om. När någon skriver att dem var ute på promenad så blir jag obehagligt frustrerad och likaså när det gäller felaktig eller utesluten kommatering och allmän felstavning. Måhända så bidrar detta inte till sociala problem, förutom det faktum att jag drabbas av penibla olustkänslor. Men jag måste varna er; jag kan inte alltid hålla dessa enorma mängder språkfrustration inom mig. Det måste ut, och då sker det ofta genom Facebook- och bloggkommentarer på internet - och genom muntliga rättningar i verkliga livet. Dessa gör mig inte mer vän med min omgivning, utan skadar både andra och mig själv. Jag måste inse att jag inte alltid kan hjälpa andra, utan jag måste helt enkelt bita i det sura äpplet och låta språkfelen bero. Jag måste låtsas som att det regnar om någon skriver jag gillar han istället för jag gillar honom. Jag måste inse att man inte är en sämre människa för att man skriver alldrig eller föressten eller expresso.

Min kära rosa livräddare är död. Mobilen alltså. Vederbörande vågar erkänna att det är hon som är skyldig till detta dråp, då hon så vårdslöst såg till att den oskyldige stackarens skärm splittrades i flera delar. Efter händelsen så flimrade den till lite hetsigt som och såg lika ynklig ut som Wall-E. Förgäves åberopade vederbörande på lite teknisk support, men då ingen sådan fanns att tillgå en lördagsnatt klockan 03.30 så försökte vederbörande även självmant rädda stackarens liv. Sorgligt nog så var det för sent. På mobilen så fanns det en hel massa bloggidéer och värdefulla gamla SMS och annat skräp som nu är borta och puts och väck och finito och kommer aldrig mer igen. Nåväl.

Hålla handen.

- Sephoras bodylotion som luktar citronmaräng

Jag har nyligen upptäckt att jag har en förkärlek för att personligen bojkotta olika former av fenomen. Åh, ljuva storhetsvansinne då man bara kan utbrista "Nej, jag bojkottar detta!" eller snarlikt. En syndigt härlig maktkänsla infinner sig och för en stund så känns det som om man har kontroll över världen. I själva verket så är det ganska anspråkslösa saker som fallit offer för mitt hänsynslösa bojkottande, men ändå. Exempel på ting som jag nyligen bojkottat:

Tänk er en spiraltrappa. Tänk er en bred, brant spiraltrappa. Trappan är situerad i e fransk fyrvåningsvilla i Paris, väggarna är röda och trappstegen lingröna. Tänk er sedan en flicka som är på väg att rusa nerför trappan. I händerna håller hon en assiett och två tomma tekoppar. Trappan är dunkel, vilket är en arbiträr och godtycklig anledning till att hon inte ser paret med systerns Jimmy Choo-klackar som någon har ställt i början av trappan. Följaktligen så snubblar hon över dem och faller framåt, nerför trappan, handlöst eftersom hon vill skydda de tre köksartiklarna gjorda av franskt porslin. Hon inser dock inom en inte alltför avlägsen framtid att detta är ett ohållbart och dåraktigt agerande. Således flyger kopparna och assietten åt åtskilliga håll och kanter. Ack ack, kära bloggläsare - ni skulle ha sett det. Det var magnifikt. Flertalet spontana storstilade piruetter uppvisades och sedan följde en imposant och grandios explosion av vitt porslin. Avigsidan är att denna flicka har nämnvärt ont i svanskotan idag.

Nu har kollat igenom mina Facebook-vänners Spotify-listor. Både listor med 0 subscribers och listor med 397 subscribers. Konstigt nog så är det fortfarande jag som har bäst musiksmak.

Tror att jag ska internet-shoppa upp hela Gelieo Was Wrong-sortimentet. Tänk att gå runt med en sådan här tischa, som en riktig bilbelbältes-kristen amerikan med Forrest Gump-dialekt. Liksom "jag köper inte att jorden kretsar kring solen. Det finns inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för detta och ärligt talat så är det faktiskt Guds ord som väger tyngst".  Snacka om ironiskt! Underbart!

Det är varmt i Paris. Visserligen så har jag inte bikini, jag har öppen skinnjacka och inga vantar. Visserligen så har jag inget paraply i drinken, jag har ett ovanför huvudet. Visserligen så ligger jag inte på stranden, jag sitter på uteserveringar med en café au lait. Men kan ni göra det? Nej men dåså!

Historieuppsatsen intresserade mig måttligt igår kväll. Därför tog jag en paus från renässansparadigm och bestämde mig för att titta på film. Funtade en stund på en myspysig kärleksfilm, men det kändes inte rätt. När man skjuter upp pluggandet för filmtittande så ska man inte njuta, nej, då ska man plågas lite för sitt dåliga val. Då ska man titta på någonting obehagligt, psykiskt och blodigt. Gärna en klassiker också. Det blev American Psycho. Följaktligen så har jag nu betingats med obehagskänslor och misstro varje gång jag ser en välklädd/snygg/framgångsrik kille. Jag måste snarast se en myspysig kärleksfilm för att få tillbaka en positiv syn på män igen.

Jag har läst boken om en kungen. Lika bra att erkänna det på en gång. Komma ut ur garderoben. Lägga korten på bortet. Jag tog dock bort omslagspappret med de tydliga versalerna CARL XVI GUSTAF så att det skulle se ut som om jag läste en helsvart inbunden version med något av Ivan Gontjarov. Lite skämmigt är det ju faktiskt, man vill ju inte skylta med att man läser en bok som bara kan beskrivas som en porrigare version av Svensk Damtidning. Nåja, mer allmännbildad blev jag iallafall. Jag var inte så hänförd av alla "kaffeflickor"-historier, jag fattade större tycke för kapitlen om knugen som lillgosse. Till exempel så sitter jag nu inne med informationen om att knugen som litet barn hade en låtsaskompis som hette Negern. Och att han slog sin storasyster när hon sa att han skulle bli kung. "Det ska jag inte alls!" skrek han sedan. "Jag ska bli arbetare!"

Gårdagen gick till en början i dysterhetens tecken. Jag kände mig som en karaktär i Den unge Werthers lidanden eller möjligen Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag insåg väl att detta inte var särskilt rationellt eftersom dysterheten till mångt och mycket saknade grund. Ändå så lyssnade jag på This is how we like to end och åt glass direkt ur burken. Var orolig att detta skulle förfölja mig till Paris, men när planet lyfte vid 20-tiden så kändes det lättande, som om all ångest och dysterhet blev kvar på Arlandas asfalt. När jag genom flygplansfönstret såg Paris lampor breda ut sig som ett stort fackelfält så log jag - jag kände mig som hemma.

Ce soir je serai à Paris, et c'est bien. Oui, c b1. Vous allez me manquer, vraiment. Bisoux.

Hela mitt jullov har varit riktigt bra, men det enda som finns kvar nu är en bleknande solbränna och ett brännsår på armen från en handdukstork i nyårsnatten. I morgon lämnar jag kalla mörka Stockholm och åker hem till Paris. Jag borde vara glad och nöjd, men känner mig bara matt och oengagerad. På något vis så känns det som om det roliga är över. Jag måste ändra min inställning.