Loud

Jag har inte tid att blogga denna vecka. Jag åker skidor.

Gårdagen: Skola, redovisning, sushi, packa, tåg, film, buss, leta hotell i ett nattsvart Chamonix i ca. 1 timme, bli bästis med hotellets nattansvarige receptionist Janne-Chrille (Jean-Christophe), ut till svenska baren med trevligt häng och après hem igen med Emma min.

La vie est belle. Très belle. Trop belle. Fabuleuse. Och nej, jag försöker inte posa surmulet och I-don't-give-a-fuck-likt däruppe till höger. Jag försöker bara efterlikna Auguste Rodins kändaste skulptur Le Penseur (The Thinker), vars fantastiska utställning vi var på idag. Innan så lagade jag + väninnor en fransk lunch chez Disa à Montmartre med baguette och ost och en flaska rött och allt som hör till. Après l'exposition så passade vi på att kika in på Napoleons grav i Les Invalides, varefter vi satte oss utomhus på ett café vid École Militaire. Il faisait tellement chaud och jag tog av mig kappan och satt endast i denna klänning. Oui, klänning. C'est ouf. Den söte servitören flörtade med kommentarer som: "Vous avez un sourire comme un pub de Freedent" (Du har ett leende som en tuggummireklam), men Disa och jag var rörande överens om att han schabblade bort det på slutet genom att prata engelska för man ba 1) Tu peux pas, 2) Je veux pas. Voilà, c'est pas compliqué ca. Bisbisbisbisbis!

Idag var jag på tre muséeutställningar. Tre. Trois.

Min helg har varit en svart tunnel av utrikespolitiska statsskick och politiska system. Läs: hemtenta på 48 timmar. Min vän Disa gick så långt i sin frustration över Kinas inofficiella statsapparat, Frankrikes koalitioner och Storbritanniens avsaknad av författning att hon lobbade för förslaget att legalisera kärnvapen för privatbruk och börja med att rikta dem mot KKP:s politiska byrås ständiga utskott. Och kanske House of Commons när man ändå är igång. Och han som uppfann fotnoter och källkritik. Vi insåg med våra nyförvärvade kunskaper att om vi bodde i Kina så skulle hon ha blivit betraktad som folkets fiende och fientlig agent, och följaktligen få betala för sin egen hängning innan hon skulle hinna säga Goumindang. Nej, nu ska jag sluta låtsas vara manodepressiv à la bipolär typ 2. Så farlig var faktiskt inte helgen. Vi satt där utspridda på Centre George Pompidou's gigantiska bibliotek (jag i 2 x 10 timmar) och smög ibland fram till varandra viskade om vårt gemensamma elände. Kollektivt elände är på något vis alltid mindre smärtsamt än ensamt elände. Kanske är det därför som alla dessa kineser ändå är relativt harmoniska, med tanke på att deras "demokratiska" centralisering lämnar en hel del demokrati i övrigt att önska.

Jag näst intill avlider för tillfället bland papper om Napoleon och koalitionskrig och missnöje och liberalister och revolter. Vet att min lillebror också har prov på la revolution francaise i morgon så ringer honom på Skype i hopp om att kunna förhöra varandra. 
Jag: När började revolutionen?

Jag kollar alltid åt både höger och vänster innan jag går över en gata med enkelriktad trafik.

En fransk Terminal-klass tillägnade jag och Carro idag vår närvaro till. Terminal är sista året i le Lycée och det var engelskalektion. Jag ska inte gå in närmare på deras engelska språknivå, men nämnas kan att en tjej berättade att hon "liked doing the horse", antagligen eftersom man på franska säger "faire du cheval". Åh, det var fantastiskt.

För en, inte alltför avlägsen, tid sedan så började vi läsa om ordhistoria och ordförråd i skolan. Jag blev helt galen. Om det är i positiv eller negativ bemärkelse tänker jag inte tvista om, men det var så pass att min bordsgranne tänkte ha mitt citat "jag blir upphetsad av ord" som Facebook-status.

Vet ni vad Châtelet är? Det är Paris allra största, äckligaste och farligaste metro-station. För att ta sig mellan de 15 olika linjerna så är man ofta nödgad att byta här. Man tvingas promenera i de långa underjordiska gångarna, vilka är illaluktande och kantade av uteliggare, sopor och droger. På Châtelet ska man helst inte befinna sig ensam, och i synnerhet inte om det är kväll. Om man hamnar i samspråk med någon på denna plats och vid denna tid, så är det med 99-procentig säkerhet inte en älskvärd och trevlig person med goda intentioner.

Jag har vunnit två tävlingar på idrottslektionerna den senaste tiden. Japp, så är det. Inga konstigheter. Egentligen så borde jag kanske dölja denna självgoda information bakom någon form av putslutsig historia om något idrottsligt fenomen (typ: jag beundrar Michael Phelps som vann 16 OS-medaljer, de enda idrottsrelaterade framgångarna jag har haft var när...), men jag tror att ni ändå kommer att förstå att jag bara vill skryta. Så varför linda in det i fagra ord när alla i vilket fall tycker att man är självbelåten och irriterande nöjd? Nej, precis. Lika bra att strukturerat rada upp skrytet så att det inte blir några missförstånd.

Ska nog ta och vaska lite vänner på Facebook.

Min kära rosa livräddare är död. Mobilen alltså. Vederbörande vågar erkänna att det är hon som är skyldig till detta dråp, då hon så vårdslöst såg till att den oskyldige stackarens skärm splittrades i flera delar. Efter händelsen så flimrade den till lite hetsigt som och såg lika ynklig ut som Wall-E. Förgäves åberopade vederbörande på lite teknisk support, men då ingen sådan fanns att tillgå en lördagsnatt klockan 03.30 så försökte vederbörande även självmant rädda stackarens liv. Sorgligt nog så var det för sent. På mobilen så fanns det en hel massa bloggidéer och värdefulla gamla SMS och annat skräp som nu är borta och puts och väck och finito och kommer aldrig mer igen. Nåväl.

Tänk er en spiraltrappa. Tänk er en bred, brant spiraltrappa. Trappan är situerad i e fransk fyrvåningsvilla i Paris, väggarna är röda och trappstegen lingröna. Tänk er sedan en flicka som är på väg att rusa nerför trappan. I händerna håller hon en assiett och två tomma tekoppar. Trappan är dunkel, vilket är en arbiträr och godtycklig anledning till att hon inte ser paret med systerns Jimmy Choo-klackar som någon har ställt i början av trappan. Följaktligen så snubblar hon över dem och faller framåt, nerför trappan, handlöst eftersom hon vill skydda de tre köksartiklarna gjorda av franskt porslin. Hon inser dock inom en inte alltför avlägsen framtid att detta är ett ohållbart och dåraktigt agerande. Således flyger kopparna och assietten åt åtskilliga håll och kanter. Ack ack, kära bloggläsare - ni skulle ha sett det. Det var magnifikt. Flertalet spontana storstilade piruetter uppvisades och sedan följde en imposant och grandios explosion av vitt porslin. Avigsidan är att denna flicka har nämnvärt ont i svanskotan idag.

Jag har läst boken om en kungen. Lika bra att erkänna det på en gång. Komma ut ur garderoben. Lägga korten på bortet. Jag tog dock bort omslagspappret med de tydliga versalerna CARL XVI GUSTAF så att det skulle se ut som om jag läste en helsvart inbunden version med något av Ivan Gontjarov. Lite skämmigt är det ju faktiskt, man vill ju inte skylta med att man läser en bok som bara kan beskrivas som en porrigare version av Svensk Damtidning. Nåja, mer allmännbildad blev jag iallafall. Jag var inte så hänförd av alla "kaffeflickor"-historier, jag fattade större tycke för kapitlen om knugen som lillgosse. Till exempel så sitter jag nu inne med informationen om att knugen som litet barn hade en låtsaskompis som hette Negern. Och att han slog sin storasyster när hon sa att han skulle bli kung. "Det ska jag inte alls!" skrek han sedan. "Jag ska bli arbetare!"