Utlandsblogg
Blogg.se efterlyser på sin startsida bloggar från utlandet som de kan sponsra. Jag bloggar ju från utlandet, och från Paris till och med. Kanske vore något, tänkte jag med glatt humör. En kort sekund så flög alltså tanken genom mitt huvud att skriva in och ansöka. Sedan kom jag ner på jorden igen och insåg att de nog inte skulle vilja sponsra mig. Jag är med stor sannolikhet inte den sortens blogg som Blogg.se söker. Med ens så kände jag mig lite nedstämd. Det varade i ungefär 5 sekunder. Sedan kom jag på att jag bara kunde se positiva aspekter med att inte vara den som Blogg.se inte söker.
Salt i såren
Och nej, jag tycker inte att Ove Sundberg är särskilt rolig heller för den delen.
Att svära i kyrkan
Ett fenomen som aldrig slutar förvåna mig är homogeniteten bland Sveriges ungdomar. Viss musik, TV eller film verkar alla klassa som utomordentlig och enastående underhållning. Det blir som ett allmänintresse, en kollektiv hyllning som växer sig orealistiskt stor. Att gå emot strömmen och säga att man inte gillar dessa saker leder till socialt självmord. Typ. Jag upplevde inte att Michael Jackson föll mig i smaken (och nej, inte efter hans död heller). Jag fick även nog av Gossip Girl, precis som jag fick av Coldplay. Men om jag nämner detta högt så måste jag omedelbart hålla för öronen och skydda min kropp mot tomatkastning, för det är tamejfan varje gång som någon picky person med gäll röst skriker: "Va?! Gillar du inte Michael Jackson/Gossip Girl/Coldplay?!". Tröttsamt. Därför räknar jag med upplopp, stormning och skriftlig giljotinering när jag nu ska fråga er detta: Är inte Solsidan liite överskattad?
Jag är inte alls pessimist, jag är realist
Alternativ rubrik: Jag är optimist, jag uppskattar all idioti runt omkring mig.
Saker som får mig att rysa av obehag bara jag tänker på dem
- Bomull som gnisslar
- Spindlar som kryper
- Frustration
- Grus i salladen (alt. saker som knastrar i tänderna)
- Särskrivningar
- Misshandel
- Smutsiga kök
- Nervösa människor
- Missförstånd
- Smörklumpar
WWJD
Religion är elefanten i rummet av komiskt guld. Den har blivit som ett gigantiskt svart moln av seriositet som inte för skämtas om eller ifrågasättas, inte ens för alla muslimer i världens sammanlagda allmosor. Det är tabu och såvida du inte önskar att bli en terroristmåltavla så bör du låta bli. Detta omöjliggör alla de enorma mängder av komiskt guld som skulle kunna vaskas fram. För erkänn att det ter sig någotsånär lustigt med en talande orm i en trädgård med IQ-befriade nudister?
Fundamentalister emellan
Jag känner likadant för Justin Bieber som jag känner för Jesus. Själva killen har jag ingenting emot, det är fansen som jag inte klarar av.
Dem var föressten dåligast på svenska provet
Det har nyligen framgått för mig att jag, förutom mina oräkneliga älskvärda egenskaper, även besitter en mindre älskvärd egenskap - jag är en språkpolis. Inte nog med det, jag är även grammatikfascist och stavningsdiktator. När någon sär skriver så sticks det en kniv i mitt hjärta, och ifall denne någon sedan gör ett försök att rätta till det genom att sätta ett bindestreck i sär-skrivningen så vrids kniven om. När någon skriver att dem var ute på promenad så blir jag obehagligt frustrerad och likaså när det gäller felaktig eller utesluten kommatering och allmän felstavning. Måhända så bidrar detta inte till sociala problem, förutom det faktum att jag drabbas av penibla olustkänslor. Men jag måste varna er; jag kan inte alltid hålla dessa enorma mängder språkfrustration inom mig. Det måste ut, och då sker det ofta genom Facebook- och bloggkommentarer på internet - och genom muntliga rättningar i verkliga livet. Dessa gör mig inte mer vän med min omgivning, utan skadar både andra och mig själv. Jag måste inse att jag inte alltid kan hjälpa andra, utan jag måste helt enkelt bita i det sura äpplet och låta språkfelen bero. Jag måste låtsas som att det regnar om någon skriver jag gillar han istället för jag gillar honom. Jag måste inse att man inte är en sämre människa för att man skriver alldrig eller föressten eller expresso.
En underskattad sak
Hålla handen.
Handhållande för oftast bara tanken till barndomens sorglösa dagar då man ännu var infantilt blyg och oskyldig.
Eller till något löjligt och fegt, ett substitut för allt man vill göra men inte vågar.
Jag vill dock slå ett slag för handhållandet.
Inte det krampaktiga fastklistrade handslaget, utan händer mot händer i största allmänhet, smekande, kittlande, jämförande.
Underskattat, det är vad det är.
Nej, det slänger vi i papperskorgen
Jag har nyligen upptäckt att jag har en förkärlek för att personligen bojkotta olika former av fenomen. Åh, ljuva storhetsvansinne då man bara kan utbrista "Nej, jag bojkottar detta!" eller snarlikt. En syndigt härlig maktkänsla infinner sig och för en stund så känns det som om man har kontroll över världen. I själva verket så är det ganska anspråkslösa saker som fallit offer för mitt hänsynslösa bojkottande, men ändå. Exempel på ting som jag nyligen bojkottat:
- Valborg
- Gossip Girl
- Jeansleggings
- Min nya iPod (till förmån av min gamla)
- Uggs
- Snedbena
- Flytande foundation
- Engelsk humor
- Semmeldagen
- Solglasögon med strassdekorationer
- Twilight
GustaF
Brorsan hade födelsedag under gårdagen. Min franska värdfamilj älskar honom av någon outgrundlig anledning. Han var där på middag en gång i Oktober och sedan dess så pratar de alltid om GustaF. Hälsa GustaF, hur mår GustaF, hade GustaF det bra på semstern, gillade GustaF les callissons? Jag förstår ingenting. Under de 3 timmar som middagen varade så yttrade han knappt ett ord. Det kanske är däri hans framgång ligger? Till den gestikulerande, excentriska franska familjen så kommer det en lugn, blond, nordisk viking som knappt yttrar ett ord. För övrigt så älskar de att uttala hans namn: GustaF, c'est vachement rigolo! utbrister de och kiknar av skratt. Jag förstår ej essensen i det hela och påpekar att är ju faktiskt ett franskt namn: Gustave Flaubert, Gustave Eiffel... Jo, men det är ju inte med F! förklarar de. Jag gör en aha-jag-förstår-min (F!! haha!) och skrattar med varje gång vi pratar om honom (F!! Haha!). Men jag förstår fortfarande inte...
Grattis bror på 15-årsdagen, du kommer alltid att vara 9 år i mina ögon.
Musiksmak
Nu har kollat igenom mina Facebook-vänners Spotify-listor. Både listor med 0 subscribers och listor med 397 subscribers. Konstigt nog så är det fortfarande jag som har bäst musiksmak.
Don't be shy! Be a geoscentric guy!
Tror att jag ska internet-shoppa upp hela Gelieo Was Wrong-sortimentet. Tänk att gå runt med en sådan här tischa, som en riktig bilbelbältes-kristen amerikan med Forrest Gump-dialekt. Liksom "jag köper inte att jorden kretsar kring solen. Det finns inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för detta och ärligt talat så är det faktiskt Guds ord som väger tyngst". Snacka om ironiskt! Underbart!
Snart så inser jag dock att detta inte är ett skämt. De är inte ironiska. De är faktiskt inte ironiska alls. Allt som inte är ironiskt gör mig tämligen obekväm. Nej, de är 100% gravallvarliga. Och de är doktorer och professorer och senatorer. Detta gör mig mörkrädd.
This is how I like to end
Gårdagen gick till en början i dysterhetens tecken. Jag kände mig som en karaktär i Den unge Werthers lidanden eller möjligen Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag insåg väl att detta inte var särskilt rationellt eftersom dysterheten till mångt och mycket saknade grund. Ändå så lyssnade jag på This is how we like to end och åt glass direkt ur burken. Var orolig att detta skulle förfölja mig till Paris, men när planet lyfte vid 20-tiden så kändes det lättande, som om all ångest och dysterhet blev kvar på Arlandas asfalt. När jag genom flygplansfönstret såg Paris lampor breda ut sig som ett stort fackelfält så log jag - jag kände mig som hemma.
2 moi à vous
Ce soir je serai à Paris, et c'est bien. Oui, c b1. Vous allez me manquer, vraiment. Bisoux.
Hopptimist
Hela mitt jullov har varit riktigt bra, men det enda som finns kvar nu är en bleknande solbränna och ett brännsår på armen från en handdukstork i nyårsnatten. I morgon lämnar jag kalla mörka Stockholm och åker hem till Paris. Jag borde vara glad och nöjd, men känner mig bara matt och oengagerad. På något vis så känns det som om det roliga är över. Jag måste ändra min inställning.
Till min läsarkrets
Jag har storslagna drömmar om er. Drömmar om vilka ni är, var ni bor och varför ni läser. I min enfaldighet så inbillar jag mig att jag inte känner er. Att ni inte är mina bästa kompisar, mina skolkamrater som vill skratta år mina pretentioner eller min mamma. Nej, jag vill tro att ni är främlingar. Främlingar som hittade hit av en slump (läs: ödet) och nu tackar era lyckliga stjärnor för det. Ni hajade till för att detta var någonting nytt, helt olikt allt ni läst förut. Ni blev inspirerade och läste inlägg flera månader bakåt. Sedan sparade ni loud.blogg.se under fliken Favoriter. Ni läser bloggen nästan varje dag, trots att jag ibland inte uppdaterar på en vecka eller tråkar ut er med egoscentriska inlägg. Det är ni som bryr er om mitt liv och mina tankar utan att veta vem jag är. Ni lämnar inte många kommentarer (vilket är tråkigt för jag bryr mig om era tankar och åsikter) men ni finns där, det ser jag på besöksstatistiken. Tack, och ett gott nytt år.
Space Food
"Vad ska man köpa till sin storasyster i julklapp?" frågar sig snart 15-åriga Gustaf då han kliver in på Teknikmagasinet. Svaret kommer som en uppenbarelse så snart han äntrat butiken. Paralellt med denna historia så sitter storasystern i fråga med pappan till de tu i bilen och ser att temperaturen sjunker till -23 grader då de närmar sig Arlandas polis- och tullavdelning. Mellan 0 och -20 grader är en mycket stor skillnad, anmärker de, så vad händer då när det blir -40 (som det kan bli i Sveriges norra delar)? Svaret ges samtidigt som julklappen. "God Jul, syrran" säger Gustaf samtidigt som systern öppnar omslagspappret bestående av gårdagens SvD och en brun tejpbit. Inuti finner hon ett plastpaket med en rumstempererad Sandwich-glass. På baksidan går att läsa:
"Originally developed for he early Apollo Missions, this "space treat" is frozen to -40 degreed Celsius, then vakuum dried and placed in a special polyfoil pouch. Freeze dried foods are used by astronauts eating under weightless conditions in space."
Det, mina vänner, är vad som händer när det blir -40 grader. Glassen torkar. Är det möjligt? Är det vad som händer i Kiruna under vintern? Detta måste vara den perfeka julklapppen, och det konstigaste jag har ätit.
130 dagar
Mycket kan förändras på den tiden, ändå så känns det som om vi aldrig åkt.
Allez, Ketchup! On y va!
Jag blev riktigt deprimerad av mitt förra inlägg om min oförmåga att vara rolig på franska. Känner att jag har ett stort förråd av humor och roligheter som bara slåss för att komma ut, men de blir alltid blev dödade på vägen på grund av språkliga (och möjligtvis kulturella) barriärer. Det går absolut att förbereda ett skämt i förväg men jag är inte ett stort fan av humor i stil med "C'ètait une fois deux tomates qui ont traversé la rue, quand une voiture est arrivée et a écrasé sur une des deux tomates. Après, l'autre lui a dit: "Allez, ketchup, on y va!" Kan inte precis föreställa mig att min värdfamilj skulle ge mig stående ovationer. Men, som vi alla Triss-skrapande svennar vet, plötsligt händer det! Mitt nya mission här i Frankrike ska alltså vara att vara rolig, att få de snobbiga fransmännen att skratta. Let the game begin.
La tomate - symbolen för mitt mission impossible.
