Mademoiselle
Om någon tillfrågade mig om att åka till Paris och börja skolan nu så skulle jag kunna lämna huset inom 15 minuter. Och jag som ändå brukar vara en riktigt långsam packerska. Så mycket vill jag åka. Så mycket att jag pratade franska med alla som ringde mig idag. Så mycket att jag längtar till hösten.
I like my happiness right where I can see it - hanging in my closet
Lyckan kan vara jävligt bedräglig, den får oss att aldrig vara lyckliga. Den får oss att alltid vilja ha mer. Varför? Jo, lyckan brukar förklä sig till förändringar, nyheter och överraskningar. Ett förhållande är aldrig så passionerat som i början, sedan avtar nyförälskelsen i takt med vardagen.
Materialistiskt fungerar det på samma sätt. En ny TV kan göra dig hög på lycko-endorfiner i flera dagar, kanske till och med i veckor. Men när du har vant dig vid TV:n så blir du inte längre lycklig av att se den i ditt vardagsrum. I själva verket ser du den inte alls, den har bara blivit något i bakgrunden. Vad gör man då? Jo, man köper en ny TV. Eller en ny soffa. Eller en ny lägenhet. Allt för att uppleva denna materiella nyförälskelse igen. En till synes oskyldigt shopaholic-manér som egentligen är lyckans lömska förklädnad som aldrig gör oss lyckliga. Den får oss bara att vilja ha mer.
Idag föll jag pladask för detta då jag åkte till stan för en icke-shopping-tur med vännen min. Innan jag visste ordet av det hade jag tre shoppingpåsar i handen och lycko-endorfiner katalysaterade med energidryck i mitt blodomlopp. Jag hade under loppet av några timmar lyckats med konststycket att hitta alla plagg som jag desperat hade letat efter i ett år eller mer: två par jeans, en kavaj, Angela C-ballerinor i mocka, en grafitgrå blus, skinnbyxor, en blekrosa klänning, den perfekta koftan och... min imaginära drömoutfit som jag haft i tankarna sedan januari (smaragdgrön, asymmetrisk, hög, tajt råsiden-kjol, en transparent vit blus och ett maxihalsband med svartgröna glaskuber).
Jag låter mig gärna inbilla mig att dessa materiella struntsaker gör mig lycklig. Jag vet att jag inte kommer känna någon lycka för dem om ett år, men jag vet att jag kan somna gott i kväll med ett leende på läpparna. Och det är allt jag behöver för tillfället.
Lyckofabrik?
Sommaridyll
Jag skulle vilja säga att jag på min semesters lata dagar slappar med en bok i hängmattan. Det låter så härligt, idylliskt, svenne-sommar-gulligt. Verkligheten är att det är bekvämare att slappa inomhus, i en vanlig soffa, utan bok. Det är inga småkryp, ingen blåst, inga moln, en jämn temperatur, och att läsa böcker går ju så... långsamt. Lite småångest har jag över denna insikt, inomhus finns ju året runt. Men sommaren är en färskvara. Du skulle ju inte dricka vatten istället för mjölk bara för att mjölken innehöll småkryp, eller hur? Hm, jag tror jag måste arbeta lite mer på mina argument. Om ni ändå väljer att köpa min tes trots min bristfälliga retorik så ska ni få lite fina litteraturtips av moi.
- Naiv Super - Erlend Loe
- Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl
- Skynda att älska - Alex Schulman
- Vindens skugga - Carlos Ruiz Zafon
- En blomma i Afrikas öken - Waris Dire
I wouldn't steal a car, but I'd download one if I could
Det är fult att stjäla, det har vi lärt oss genom Ipred. Ipred haha... vem talar om det nu för tiden egentligen? Det var en jävla kalabalik ett tag. Först så fattade ingen vad det var frågan om. "Ipred? Är det någon ny sorts iPod?" Sen så blev alla vettskrämda och förväntade sig att fabror polisen skulle plinga på i deras radhus och trycka upp batongen mot strupen och fråga vad fan man tänkte med på man själviskt bröt mot lagen för att ladda ner den första (och enda) säsongen av Den rätte för Rosing. Efter det så skulle alla plötsligt ha en åsikt. Pirat eller antipirat, upphovsrätt, ett eget politiskt parti och tjofaderittan. Nu är det ganska ute med Ipred, det blåste liksom över. Som en One Hit Wonder. Kanske får Ipred deltaga på någon samlingsdubbel-CD över 2000-talets hetaste samhällsdiskussioner.
Men om man länkar till upphovsmannen kanske det ändå är okej att stjäla lite bilder iallafall? Dessa kommer från Beatrice och sammanfattar en lovely midsommar. Tack!
Man candy, for your entertainment
Jon Kortajarena. Jag var bara tvungen. Är inte det här man candy så vet jag inte vad som skulle vara det i så fall.
Verklighetsutflykt AB
Erik han lever verkligen lagom Han gillar öl, verktyg och slalom Erik har en fläckfri bakgrund Erik hade en perfekt barndom Frid, fröjd och röda kåkar Men en dag förstår han allt Och han råkar ur balans Han kan bara vara sig själv När han åker utomlands Sprit, öl och gröna påsar Vi trevar efter känslor Fredag den 25:e I vårt välfärdssamhälle Låtsas vi som det regnar Ofta som som i England Svenne gå och gör som vi nu Eller gå och köp ett liv nu Vi tar dig härifrån - bort från ditt fredliga, medelklass-lagomliv Vi tar dig härifrån - bort till en skrämmande, spännande svenutopi
Jag vet. Det är otroligt old att citera en Snook-text nu. Speciellt då deras debut kom 2004, vilket är jävligt länge sedan. Men jag skyller på Oskar Linnros som fick in mig på gamla spår. Min vardag är inte alltför grå, men imorgon flyr jag ändå landet. Det ska bli härligt. Om två veckor är jag tillbaka, ni borde lyssna på det här så länge. Ciao!
Sista gången
Jag har hört att det är vanligt att tänka sista-gången-tankar då man är döende. Sista gången jag klappade en hund, sista gången jag kysste någon, sista gången jag dansade eller sista gången jag simmade. Man försöker komma ihåg de tillfällena och ångrar djupt att man inte vid den tidpunkten förstod att det var sista gången, och därför inte njöt av det. Då var det ingen stor sak, då var det bara en vanlig hund, bara vanligt vatten eller en vanlig kyss. Vi kanske borde tänka på de saker vi gör som om det är den allra sista gången, för vi vet aldrig när den kan vara. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser det glittrande vattnet utanför. Plötsligt vill jag inte göra något annat än att simma. Egentligen så är livet bara passerande ögonblick av händelser. Ögonblick av händelser som bildar en transportsträcka mot de allra sista.
Eye og n the itiger
Idag har jag boxastst. Boxartst. Booxadst. Boxats. Bland 15 seriösa ö mämh män ville jag ineette verka svag och oseriös. Ocj så´ som vissa vert så blir jag rätt allvarlig när det ska bozad haha boxas. Inget baby-face ghär inte. Nej snarare Million-Dollar-Baby-face. bam-bam-bam skulle jag visa de självbelåttNA gubbarna att jag inte trillar pomkull av minsta lilla puff. Alltså körde jag på, rätt hårt.s Mina händer darrrar nu som fan, det är helt sjukt. mend et är en biverkningg man får dta. Tur att man inte har viktigt prov e,rerller nåt nu likspm. Eller att ,´man inte ska brodera. Eller att man inte ska ska ta på eyelioner. Eller att man inte är inne på datatorn ochn ska skriva pnåt inlägg som folk ska se. Och så gör man det...
Fotnot: En touchpad ååp mac är omöjlig att använfaga med ostadig hand. VARNGIN: Ingeet för de med reumatism. Eller för stenhårda bocxers som jag. Fy, apple!
Kvinnlig sexism är helt OK
Hey bitches. Förslåt, jag menar vänner. Jag har kommit över mitt storhetsvansinne nu. Har också under loppet av en vecka sett kalkonrullen Sex And The City 2 hela två gånger på bio. Tänkte något i stil med att en etta i recensionsbetyg måste bli en tvåa om man ser den två gånger. Så när jag sett filmen fem gånger så blir det plötsligt världens höjdarrulle med toppbetyg!
Eller inte. Fast sanningsenligt nog så tyckte jag om filmen. Den var inte bra, men jag tyckte om den. Hade motargument för alla påhopp mot filmen (överkonsumtion, lyx, produktplacering, i-landsproblem) tills en släkting igår nämnde sexismen. Den omvända.
Han jobbade på SAS och hade i dagarna varit med om att Sofi Fahrman chartrade ett plan för att åka på "shoppingresa" med 60-70 väninnor. På något konstigt vis hade SAS gått med på att endast anlita unga, attraktiva, manliga stewarts för att passa upp dem och ge dem drnkar. Trevligt! Lite mancandy har väl ingen dött av?
Om man vänder på scenariot blir det dock ett helt annat. 60-70 män som åker på businesstrip och blir uppassade med alkohol och förfriskningar av unga söta flygvärdinnor. Usch! Otänkbart!
När man vänder på könsrollerna blir tydligen ingenting sexistiskt längre, då är det mesta gångbart. Därför är SATC2 rolig och befriande, fastän den är extremt objektifierande och spelar starkt på fördomar och stereotyper. Om man gjorde en manlig motsvarighet till filmen skulle den bli vidrig. Jag skulle aldrig se den två gånger.
Helt OK för en gift kvinna. Fast när Big, Steve och Harry tittar på barnflickan utan BH - usch!
View from the top
Åh! Jag vann! I can't believe this is happening! Först så skulle jag vilja tacka alla som har stöttat mig i detta! Jag vill tacka min mamma och pappa, mina fina vänner, min pr-ansvarige, min talskrivare, min personliga stylist, min PT och alla andra som har hjälpt mig att nå den här vinsten! Vill även tacka Jesus som jag alltid har kunnat gå till då tiderna varit hårda. Jag är totalt upprymd av lycka och... jag har svårt att hitta ord för att beskriva den här känslan. Tack allihopa! Tack!
Framöver så är jag aktuell med att graduera från första året i gymnasiet, göra sommaren osäker i Spanien, på Gotland och i Nice och Cannes. Sedan ska jag flytta till Paris ett år och fortsätta mina studier. Egentligen känner jag att jag inte behöver studera mer då jag redan har nått toppen. I dagarna kommer även min nya bok ut. Det är en biografisk självhjälpsbok med mig som livsstilscoach. Den kommer att heta "How to reach the top like I did". Signering av ditt alldeles egna exemplar kommer att ske nu på torsdag. Sök bara upp mig på skolavslutningen så delar jag med mig av mina personliga karriärtips! Ring min assistent innan och säg ditt namn så att det inte uppstår några problem med min livvakt.
Wasabi
Igår förgiftade jag mitt barnvaktsbarn med wasabi. Calle, två år, älskar nämligen sushi. "Lullal lullal" brukar kan glatt hojta ovetande om att han imiterar Roppongi-personalens sätt att säga rullar. Ingen wasabi syntes i sushi-kartongen, toppen att de förstod att en två-åring inte gillar sushi, tänkte jag. Toppen. Jag fixar runt lite i köket tills jag hör ett gällt skrikande. Personalen hade lagt en av rullarna mitt uppepå wasabi-klumben, och stackars Calle som tycker att det illgröna ser smaskigt ut äter upp alltihop. Nu skriker han och vrider sig i panik. Han slår sig själv i ansiktet och på tungan, samtidigt som han blir illröd i ansiktet. Han tror att någon försöker döda honom. Jag kan inte annat göra än att försöka trösta honom med att det går över.
Idag hade det gått över, och glada i hågen köpte vi ny sushi. Det slog mig att jag kanske aldrig mer kommer att få träffa Calle, som jag i ett halvår har sett två gånger i veckan. Jag åker ju bort ett år, och när jag kommer tillbaka så kommer han troligen ha glömt bort mig. Vad kom dessa absurda moderskänslor ifrån? Man kan verkligen inte uppskatta saker för att man förlorar dem. Varför kan vi aldrig vara smarta nog att lära oss det?
Idag hade det gått över, och glada i hågen köpte vi ny sushi. Det slog mig att jag kanske aldrig mer kommer att få träffa Calle, som jag i ett halvår har sett två gånger i veckan. Jag åker ju bort ett år, och när jag kommer tillbaka så kommer han troligen ha glömt bort mig. Vad kom dessa absurda moderskänslor ifrån? Man kan verkligen inte uppskatta saker för att man förlorar dem. Varför kan vi aldrig vara smarta nog att lära oss det?
Le présent
Ett år i Paris blir förhoppningsvis inte så dumt. Imorgon ska vår franskalektion spenderas som frukost-picknick utomhus. De kallar det vår sista franskalektion. Jag kallar det uppvärmning. Ciao!
Randåm
Haha. Titta på kommentaren på mitt förra inlägg. Jag har uppenbarligen blivit nominerad av Animissen i egen hög person till hennes tävling "månadens blogg". Först trodde jag självklart att det var ett skämt. Haha. Men via länken så såg jag att det var sant. Jag vet inte hur jag ska tackla det här. Först så skrattade jag tills jag tappade andan. Sen ringde jag en kompis på Skype (för att hon tycker att "Skype är mycket fräschare än msn") och även hon skrattade tills hon tappade andan. Sen tyckte jag att det var pinsamt. Sen tyckte jag att det var roligt. Jag har aldrig utmärkt mig i hennes blogg med en enda kommentar. Så hon måste ha hittat hit själv. C-c-coolt.
Sen så blev jag följaktigen ganska konfunderad. Vilka läser min blogg egentligen? Har alltid trott att den var tillräckligt intern och djup så att endast mina kompisar och en och annan samhällskritisk ung man läste den. Men tydligen så tycker Animissen om min blogg. Det är... ganska random. Men jävligt roligt ändå.
Min skrattande vän föreslog att jag skulle göra en undersökning med frågor som ålder och kön för att ta reda på vilka som läser. Jag var sanningsenligt nog rädd för att 1) ingen skulle kommentera och svara, eller 2) folk skulle svara oseriöst ("Jag är en man på 64 år"). Men skriv om ni vill. Och rösta på Animissens blogg. It would mean the world to me. Haha.
