Apropå vädret
Ja, jag gillar att prata om det. Jag skäms inte för det. Den svenska väder-/lagom-/jantelagsmentaliteten är något som jag faktiskt kan uppskatta. Imorse var det -12°C i Orléans utanför Paris. Den naturliga reaktionen är att bli uppgiven och less. Jag blir exalterad och uppspelt. Detta är nämligen inte normale pour la saison. Nej, det är exeptionelle, och det är det som gör det lite upphetsande. Allt i vår väderomgivning som inte följer utvecklingsnormen är för mig lite häftigt. Lite sci-fi. Jag blir inte deprimerad när Al Gore gör fräna powerpoints om växthuseffektens nedåtspiräla utveckling, jag tycker snarare att det är lite spännande, på ett sådant där syndigt vis.
"Weren't you just a tiny bit excited?"
"I may be drunk, but in the morning I will be sober and you will still be ugly." - Winston Churchill
"Peut-être je suis ivre, mais le matin je serai sobre mais tu seras aussi belle." - Matthew i The Dreamers
Pouvez-vous voir la difference? Måste påminna mig själv om att jag gillade fransmän. Jag gillade dem mer än både engelsmän, amerikaner och svenskar. Jag har tyvärr lyckats ombetinga mig själv. Förut så förknippade jag fransk dialekt och franska pojkar med någonting positivt, romantiskt och sexigt. Nu förknippar jag snarare dialekten och pojkarna med någonting jobbigt och irriterande. Måste omombetinga mig. Vad är det annars för mening med att bo här?
Har ni tänkt på en sak?
Andras föräldrar är oftast trevligare än sina egna, men sina mor- och farföräldrar är oftast trevligare än andras.
Putain
"När jag fyllde 11 år så slog jag sönder min spargris och gick ut och köpte en hora."
Precis så börjar min bok som jag läser just nu på franska. Inga konstigheter.
Noël est arrivé
Il neige à Paris! Det snöar i Paris!
Livets ironi
Besökte Musée Carnavalet (23 rue de Sévigné, 72003 Paris, metro St Paul) under gårdagen för att titta på deras pågående utställning om Louis Vuitton. Vågar påstå att det var mycket intressant och även lite eye-opening att se hela historien och hantverket från ingenjörsmässigt designade resväskor till dagens plastiga även-om-det-inte-är-en-kopia-så-ser-det-ut-som-det-väskor.
Louis Vuittons son Georges Vuitton var redan under 1800-talet bekymrad över att hans väskor plagierades. En dag så fick han en snilleblixt och en hypotetisk glödlampa tändes över hans huvud. Han skulle göra ett så komplicerat mönster så att ingen skulle kunna kopiera det! Sagt och gjort, han använde så mycket som fyra grafiska symboler: tre olika blommor och det klassiska LV-märket, alla inspirerade av japansk och orientalisk design. 1896 lanserades the monogram canvas och Georges Vuitton kunde äntligen pusta ut, han hade för all framtid ett patentskyddat monogram som ingen skulle kunna kopiera. Puh!
"Voilá, vi har kommit på en genialisk lösning på piratkopieringen."
Mat jag är galen i enligt Janne-Frasse
- de la salade
- de la canelle
- du Wasa
- des pommes
Zuckerman har tänkt till
Egentligen så borde det vara 'nuff said för ikväll, men jag känner mig starkt obligerad att kommentera detta, av många ansett, horribla nya ljud på Facebook-chatten. I egenskap av mot-strömmen-människa så känner jag mig ej nödgad att klanka ner på djävulsljudet, utan vill istället hylla det. För här satt jag, ensam med en kopp thé bien-être, minding my own business, när jag plötsligt tas med på en svindlande tidsresa till the world of Windows -95 när dataspelen hade tre färger, Orup var ball och vi knappt ens var spermier. Länge leve nya chatt-ljudet!
The great escape
Jag och Disa har syndat. Vi har begått kulturstöld. Fransk dessutom. Vi har stulit dans. Vi var omåttligt nöjda med vår Danse Comtemporaine-klass men kände ändå efteråt att... fan vad översoft att spara 18 euro. Jag ska inte låtsas att vi var tuffare än vad vi var och säga att vi inte tvekade, för det gjorde vi. Men när klassen var slut och Madame tittade bort så väste Disa (den modige av oss tu) "Nu eller aldrig!" och så smet vi ut genom salen och rusade ner för trapporna mot porten. Sägas ska att vi var mycket nöjda och självgoda över våra djärva gangsterfasoner.
Vissa straffar Gud dock med detsamma, och det var följaktligen detta som inträffade i vårt fall. La porte était fermée! Alltså: klockan var 22.35 och de hade låst porten till gatan. Vi panikade och tittade hypokondriskt omkring oss. Vi var övertygade om att vi skulle straffas på klassisk Jeanne D'Arch-manér (levande bränd) om vi blev upptäckta. Som en uppenbarelse (Jeanne D'Arch-manér än en gång) så såg vi vår räddning, en spiraltrappa.
Vi rusade uppåt samtidigt som vi flåsande ropade till varandra "Up to the roof! Up to the roof!" Vi hade varken någon uttänkt plan eller en väntande helikopter på taket men jag trodde i stridens hetta att jag var Jason Bourne och vår flyktväg kändes därmed både smart och rimlig... Hur vi kom därifrån med franska statens kulturbyte förblir top secret, å den svenska underrättelsetjänstens vägnar.
Serve
Underbaraste tisdagen på mycket mycket länge. Vid 19-tiden när mörkret fallit över staden så placerade jag, Disa och Carro oss på ett hemligt café/restaurang/bar (i Paris är de flesta ställen alla tre) där värmelamporna var på högsta värme, även inomhus. Där jobbade världens snyggaste servitör, mörkhårig med mörka ögon och med smashing ansiktsdrag. Mystiskt gled han omkring, tände nonchalant eld på våra crêpes med calvados, gav oss med en blinkning gratis glass (7,50 euro sparade, merci liksom) och rättade Carros franskaläxa. Utan att yttra mer än 5 ord. Nous l'adorons, oui oui. Vi blev helt tagna och skrev "Merci pour l'aide" ("Tack för hjälpen") på notan innan vi gick. Vi lär komma tillbaka.
Vin chaud
No limits
- Religion?
- The fashionable substitute for Belief.
- You are a sceptic.
- Never! Scepticism is the beginning of Faith.
- Then what are you?
- To define is to limit.
Måndagen den 22/11 när julen kom till Paris
Aujourd'hui så gick jag med Thomas, Frida och Ingrid och tog en Café Noisette Allongé på en uteservering under värmelamporna. Det blev mörkare och mörkare runt omkring oss när det plötsligt sa pling och hela gatan lystes upp. Det kom som en, ursäkta för den perfekta metaforen, blixt från klar himmel. Någon av oss började nynna "So this is Christmas..." och hela jag fylldes av en juligt glittrig Love Actually-aktig känsla, något som var kvarvarande under hela min metro-färd och promenad hem. Jag blev alltså lycklig. Av elektricitet.
Please play a song for anyone / Play it like it was the only one
Fredag! (Emma dricker Russian Lover, den smakade som jordgubbstårta.)
Bonjour!
Chic
Perfect match. Igår hade dessa två fransyskor myskväll. Det blev en seriös cry movie, The Notebook. Jag grät. Jag brukar inte vara en särskilt stor filmgråtare, och jag var inte ett dugg rörd av kärlekshistorian mellan hunkiga arbetarpojken och vackra rikemansflickan. Jag blev rörd av gamlingarna. Det är något visst med kärlek mellan gamla människor. De gör mig oroväckande gråtmild.
Som världen som sagt ofta ter sig så finns det ingen verkan utan orsak, och den sistnämnda var en någalunda vildare fredagskväll. Morran blev firad med bomber och granater med utgångspunkt från Café Chic, en restaurang på 126 rue Faubourg Saint-Honoré med galet goda cocktails och grym musik. Paristips! Resten av natten hänger jag ett mystiskt skynke över, men sägas kan att vi hade en treflig natt.
Orsak och verkan
För ett halvår sedan så tvistade jag om huruvida jag skulle åka hit eller inte. Jag ville inte behöva välja mellan Stockholm och Paris. Förgäves åberopade jag på människans fria vilja och förklarade att jag varken ville välja det ena eller det andra. Dock så är det ett faktum att man inte kan uppleva det ena utan att lämna det andra. Det finns alltså ingen orsak utan verkan, det ena är en nödvändig följd av det andra. Följaktligen så valde jag det förre snarare än det senare och påbörjade min heroiska färd till Paris. Ingalunda har jag ångrat detta. Jag kommer aldrig mer kunna tycka att kvällssolen är vacker över St Eriksbron och Karlbergskanalen efter att ha sett den över Pont Neuf och Seine.
Om jag ska ge ett för tidigt nyårslöfte...
... så är det att hänga mindre på The Pioneer Woman. Once you go there, you never come back. Det är något visst med hennes sätt att lägga upp sin matlagning steg för steg med tillhörande högupplösta bilder, och som grädden på moset krydda med alla amerikanska synonymer som existerar för "yummy" och "delicious". Detta hämmar mitt pluggande och ger mig en obehagligt stark känsla av gastronomisk otillfredsställelse. Jag önskar att hon var min extramormor.
Lemon meringue crème
Fristående spin-off på det här inlägget. Jag har aldrig förstått dealen med att ha en body lotion som luktar mat. Har alltid ställt mig tvekande till hypen bakom The Body Shops krämer som luktar alltifrån kokosnöt och choklad till jordgubb och banan. Jag kan absolut gilla själva maträtten, men att lukta som Crème Brûlée eller tuggummi eller marsipan är alltsomoftast ganska märkligt. Men alltsomoftast så ska man ju heller aldrig säga aldrig, något jag insåg då jag sprang över en kräm på Sephora som var benämnd Citron Meringué, alltså citronmaräng. Den luktade ljuvligt, precis som kakan. Det är alltså så jag luktar nu, som en kaka.
Psykologi ska tillämpas på viktiga frågor
Varför är det så otroligt tråkigt att tvätta sminkborstar? Det är inte svårt, det tar inte lång tid, det är inte ansträngande. Det finns ingenting som förklarar den extrema motviljan jag känner för att ta mig tid för att tvätta de små jävlarna. Eller? En gång i veckan, hade den översminkade kvinnan bakom sminkdisken sagt då jag köpte dem. Visst, lär väl inte bli några problem, tänkte jag. Så fel jag hade. Med tvål? frågade jag därefter. Den översminkade kvinnan spärrade upp sina översminkade ögon i chock och avsmak. Skulle du tvätta ditt eget hår med tvål? snäste hon. Nej, det var jag tvungen att medge att jag inte skulle. Efter detta trauma så gjorde jag uppriktigt tappra försök i att behandla mina sminkborstar med samma kärlek som mitt eget hår. Det varade i ganska precis en vecka. Nu behandlar jag dem respektlöst, vilket Freud möjligen skulle beskriva som en förskjutning av vrede från det avsedda målet.
Mellerio dits Meller
Rue de la paix heter gatan i Paris vid Opéra där alla stora juvelerare ligger. Dit styrde jag och Caroline våra steg idag istället för att gå på Matte C. Ett helt klart rätt val. Vi blev inslussade genom säkerhetsdörrar på Mellerio dits Meller, ett familjeföretag i klass med Cartier. Där så fick vi en genomgång i historien, hantverket, olika typer av diamanter, historiska smycken och vilka som burit dem (både Marie Antoinette och prinsessan Viktoria). Jag försökte vara lite trendigt globalt medveten och frågade om varifrån de fick sina diamanter. "Et vos diamants, ils viennent d'óu?" "D'Afrique." Jaså, Afrika. Det gav mig inte en bra magkänsla. Jag önskar att jag aldrig sett Blood Diamond. Lyckligtvis (eller olyckligtvis) så försvann min globala medvetenhet ganska snabbt efter att ha blivit visad de historiska smyckena och vigselringarna och blivit bjuden på macarons och champagne. Macarons och champagne är den absolut bästa kombinationen för magkänslan.
Tack, mamma, för att du tror på mig
Jag har blivit balettdansös. I en bohemisk dansstudio i Marais så tog jag idag mina första trippande ballerinasteg. En gammal man spelade piano medan en liten rakryggad fransman med otvivelaktigt feminina drag var lärare. Bland eleverna fanns både unga flickor, äldre damer och mustaschprydda män i tajta trikåer. Väldigt franskt. En liten ballerina föddes inom mig när jag gjorde plié, pas de bourre och grande battements med rak rygg och hög knut. Efteråt så sa Carro att hennes mamma kommer att bli glad över vårt nyfunna intresse, eftersom hon ville bli ballerina som liten. Jag sa att min mamma kommer att skratta åt mig.
På vägen hem så ringde jag min ömma moder. Med en lite orolig ton så berättade jag vad jag hade haft för mig. Hon började inte skratta, hon blev överentusiastisk och tyckte att det var oerhört roligt. "Jag trodde ärligt talat att du skulle skratta" erkände jag lättat. "Nej, varför skulle jag det? Jag tycker det är jätteroligt att du går på balett! Det är något fantastiskt med att uttrycka sig med kroppsrörelser på det viset". Jag började berätta om balettläraren och mustaschmannen och resten av upplevelsen tills mamma plötsligt avbröt mig och utbrast: "Vänta nu, var det du som dansade? Jag trodde att du tittade på balett!". Sedan började hon att skratta.
Vill fortfarande ha bloggportal-tips. Merci.
Droppin' da bomb
Jag har funderat lite över min eget mediekanal där jag pumpar ut ett konstant flöde av text och bild, även kallad "blogg". Skulle vilja flytta den. Det är dags för en nystart, blogg.se känns inte riktigt som min sorts ställe. Jag har dock ingen aning om vart jag borde flytta den, och det är här ni kommer in. Vilken är bästa bloggadressen? Vilken har snyggaste designen, bästa utformningen och är mest hipp?
Blir ytterst tacksam för all hjälp jag kan få, vill inte vara kvar längre på en plats där startsidan flashar med att "Josefine trotsar kylan i sommarshorts, med rätt tillbehör behöver hon inte frysa" eller "Yvonne har efter två års kämpande tagit ur sin tandställning. På bloggen berättar hon: det känns grymt". Ta mig härifrån!
Havregryn ne me manque plus
Idag när jag kom till svenskalektionen så hade min vän Nathalie med sig en underbar present till mig: havregryn. Tänk att man skulle komma sakna någonting så simpelt som havregryn. Havregryn är fruktansvärt underskattade. I Frankrike så vet de inte ens vad havre är, de tror att det är en metro-station (Havre Claumartin). Men havregryn är bra, till en jävla massa saker. Länge leve havregryn!
Vad fruktansvärt utbytesår-bloggigt det här blev nu. Posa i webcamen med Marabou eller knäckebröd eller Extra-tuggummin eller Ahlgrens bilar eller mamma Scans köttbullar och ba: "titta vad jag fick i ett care package från Sverige!". Men det skiter jag i! Nu blir det gröt!
"Här posar jag lite naturligt och visar upp min svenska mat"
Jag blir rädd för mig själv när
... jag inser att jag värderar att lyckas högre än lycka.
En bild säger mer än tusen ord
Crêpe, paraply, regn, pengarna på marken... Morran och Stinky är på topp!
Rive Gauche
Le Pub Saint-Germain är ett Paris-tips på ett av våra favoritställen att ta en drink på, på eftermiddagen eller kvällen. Atmosfären är avslappnad och mysig och drinkarna himla goda, speciellt deras Mojito in Love med färska hallon och cranberry juice. Mellan 18.00 och 20.00 så har de happy hour vilket betyder 6 € per drink. Vi har dock aldrig lyckats tajma denna tid, men det dyrare priset gör det värt ändå! Ett av de få ställen som är öppet 24 timmar om dygnet. 17 rue de l'Ancienne, precis vid metron Odéon. Ikväll så ska jag äta middag i Paris med Morran och Fjonkan (Carro och Felicia) i Paris, och sen får vi se vad som händer.
Like!
Nu har jag varit teknisk och gjort en like-knapp på min sida där jag pumpar ut ett konstant flöde av text och bilder, även kallad "blogg". Så för alla er som hela tiden vrider er i datastolen av viljan att kommentera, men som bara inte orkar, kan nu enkelt köra en like. Jag inbillade mig att detta var positivt, men nu inser jag smärtsamt nog att detta snarare kommer att köra mitt självförtroende i botten om ingen like:ar. För om man har 0 likes på sin blogg, då är man ju absolut ingenting i dagens samhälle. Nu överdrev jag möjligtvis en smula, men jag inser på riktigt att detta är ett psykologiskt risktagande. Like på den!
Moelleux/Mazarin
Jag sitter i ett mörkt rum. Anledningen är att C tar en nap time. Detta verkar ha blivit mer en regel än ett undantag. Innan så körde vi en fredags-happyhour i form av bakelser, utöver den sedvanliga eftermiddagsbaguetten. Jag är inte mycket för tårtliknande skapelser men en Moelleux au Chocolat (kladdig chokladmuffins med smält choklad i mitten) var desto mer min smak. Himla gott! Min sovande vän kunde inte sluta beskriva hennes mästerverk ("mazarinbotten, marsipan, grädde, jordgubbar, vanliljkräm") så summan av kardemumman var en osedvanligt lyckad utflykt. Vad mer? Jo, jag saknar redan denna heting:
Hur kan man inte älska denna pumpa?
Mon week-end avec Miguel
Eftersom jag har fått så mycket förfrågningar om fler bilder ur min vardag, och även om mina franska beundrare, så tänkte jag slå två flugor i en smäll och slänga upp några bilder från några helger sedan när jag hängde med Miguel. Som höres på namnet så är han ursprungligen från sydamerika. Nåja, nog presenterat. På fredagen så kom han i alla fall in i mitt rum med blommor, haha så himla smörigt.
Vi tog en fika the french way (hårda stolar och espresso) och vi skämtade lite om att han posar så mycket hela tiden. Haha, memories!
Ett klädbyte senare så var vi i Les jardins de Tuileries och spontanspelade lite boule. Jag är faktiskt rätt så grym på boule medan Miguel fick hjälp med tekniken av en gammal man!
När jag kom hem till honom på lördag förmiddag så var han fortfarande inte påklädd, utan satt och läste Jean-Jaques Rousseau och spontanspelade lite piano. Jag blev superirriterad över att han var så långsam.
När Miguel väl var påklädd så tog vi en promenad längs Seine...
... tills vi slog oss ner och picknickade med rosé och bakelser.
Party på kvällen. Miguel blev rätt så dragen och fick för sig att bada i en fontän, samma fontän som jag och Carro tog foton vid helgen innan. Det var här jag började bli irriterad på att han alltid skulle spexa så jävla mycket hela tiden. Och på att han var så kamerakåt. Ni ser ju gesten på bilden: "ta kort på mig när jag gör så här". Nej, någon måtta fick det allt vara. Dessutom så såg hans kavaj ut som Elton Johns gamla avlagda. Så jag dumpade honom.
It's still a little hard to say what's going on
Stones, taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So come on courage, teach me to be shy
'Cause it's not hard to fall
when you float like a cannonball
7th grade again
Idag så vaknade jag. Inga konstigheter än så länge. Än är allting som vanligt. Efter frukosten så sminkade jag mig och det blev av en händelse lite annorlunda. Inga konstigheter. Håret föll även lite annorlunda. Inga konstigheter. Sen så såg jag att det var regn och rusk och tog därför för ovanlighetens skull en Abercrombie-hoodie. Inga konstigheter.
När jag kom till skolan så hoppade Carro till för att hon inte kände igen mig. Det är nu det börjar bli lite märkligt. Förbryllad så märkte jag hur även Emma och Felicia reagerade min "nya look". Efter att den åttonde personen inte känt igen mig (min franskalärare som trodde jag var en fransyska) så insåg jag att min look inte alls var ny. Den var 4 år gammal. Det var 7:an-looken, den som vi gled runt med i högstadiekorridorerna: jeans, hoodie, skinnjacka, snedbena, mycket ögonsmink, läppglans och pärlörhängen. Skulle bara fattas att jag plockade upp en Proffs-hårspray och en PET-flaska med smuggelvodkafunlight ur Friis&Company-väskan, då vore min look komplett. Jag som trodde att denna tid var förbi...
När jag kom till skolan så hoppade Carro till för att hon inte kände igen mig. Det är nu det börjar bli lite märkligt. Förbryllad så märkte jag hur även Emma och Felicia reagerade min "nya look". Efter att den åttonde personen inte känt igen mig (min franskalärare som trodde jag var en fransyska) så insåg jag att min look inte alls var ny. Den var 4 år gammal. Det var 7:an-looken, den som vi gled runt med i högstadiekorridorerna: jeans, hoodie, skinnjacka, snedbena, mycket ögonsmink, läppglans och pärlörhängen. Skulle bara fattas att jag plockade upp en Proffs-hårspray och en PET-flaska med smuggelvodkafunlight ur Friis&Company-väskan, då vore min look komplett. Jag som trodde att denna tid var förbi...
2007
JF
Livet är tillbaka! Jag blev tilldelad en ny mobilladdare som Janne-Frasse raggade upp på jobbet. Janne-Frasse är en riktig klippa han! En riktig kärnkarl, det är vad han är. Och sådana är synnerligen ytterst sällsynta nu för tiden. Han heter egentligen Jean-Francois och är min nya fader. Han blev dock tilldelad ett nytt smeknamn då min riktiga fader och även min ömma broder inte kunde uttala hans namn. Detta smeknamn är dock inte Janne-Frasse medveten om. Kanske lika bra det. Janne-Frasse är inte ett särskilt passande namn för en kärnkarl.
Lemon meringue pie
Idag så skulle jag kunna skriva om kylan och regnet i Paris. Om att det var första dagen som det var riktigt äckelkallt på det där fuktiga viset som tränger igenom alla lager kläder. Om att jag när jag kom hem duschade kokhett i 25 minuter för att bli varm. Om att jag nu inte har något syre i huvudet utan bara värme.
Men jag struntar i det och lägger upp en bild på en stor kaka istället. Bara en sådan sak. Denna skapelse delade jag och Gustaf på på ett grymt ställe som heter Le loir dans la théiere (hasselmusen i tekannan haha) och det både räckte och blev över. Bilden gör knappast kakan rättvisa för den var enorm, två decimeter hög. Minst.
We were never meant to be
Nu är jag tillbaka i landet där toapappret är rosa, där man äter sniglar och där man pussar främlingar. Det regnar galet mycket. Jag har en uppsats att skriva tills ikväll. Och ett franskaprov i morgon. Klockan är 13.00 och har varit vaken i 8 timmar. Jag börjar redan sakna folk. Och just det, jag glömde min mobilladdare i Sverige.
Stoned
Idag fyller Carro år. Ett stort grattis till dig! Vi borde skaffa oss varsin sådan här och hinka te ur och sniffa dina mediciner. Lägger till på önskelistan, check!
Ska upp om 3,5 timmar, alltså 04.00, för att åka till flygplatsen. Helt galet taggad, det är vad jag är. Vi ses i Paris, Morran! Tjing så länge.
Metro är jävligt smarta
Metro har fått en jävla massa skit för att vara en korkad tidning. För att de skriver om silikon och strandade valar istället för om riktiga nyheter. Men Metro spelar bara på folks primitiva känslor. Varför slösa energi och begåvade journalister på att göra dyra granskande reportage, när ett dubbeluppslag med bilder på isbjörnen Knut ändå väcker starkare känslor? Metro säljer sina annonsplatser dyrare än DN och SvD. Jag har alltid sett ned på Metros medarbetare, men nu slår de mig att det kan vara de som ser ner på oss.
Ååååh, vad sööööt! Vad sa du? Barnarbetare i Guatemala? Förlåt, jag lyssnade inte.
Love will come set me free
You don't need no reason or a three piece suit
to argue the truth.
If I fuck up it's cool. That's art.
Tim Walker
Play/Pause
Jag är trött på musik.
Vi får hoppas att det går över snart.
Leder liberalismen till fördumning?
Jag är rädd den fördumning av samhället som orsakas av media. Eller snarare bristfällig media. När det gäller mediekritik så är vi alla kommunister. Ja, det är vi. Alla ser tydligt hur det har blivit idag: de fria marknadslagarna och den individualistiska valfriheten har lett till mediemonopol och fördumning av allt vad kvalitativ information heter. Varför? Jo, för att när det kommer till vårt dagliga mediaintag så är vi inte fria eller förnuftiga nog att göra bra val. Vi tar av vana och bekvämlighet till oss det som är mest lättillgängligt. Idag så förespråkar de flesta liberalism och marknadsfrihet, men när Metro och andra sunkiga gratismedier har dyrare annonsplatser än DN och SvD, så förstår vi att någonting gått snett. Utan ökad mediekontroll så kommer vi att få leva i en värld där Kungarna av Tylösand representerar vårt tv-utbud och där vår pappersmedia består av större och större bilder och mindre och mindre information. Hur höger du än må vara, så förstår du nog faran i att ha ett för kapitalistiskt medieklimat.
Words are poisoned darts of pleasure
Alex Kapranos har världens sexigaste röst.
"Livet är orättvist men bra ändå"
... står det på det här kortet som jag fick från mormor. Blir otroligt rörd. Humor värmer bättre än allvar.
Konstigt
Det känns konstigt att vara tillbaka i Sverige. Det känns konstigt att allt är som vanligt. Det känns konstigt att det finns müsli, danskt rågbröd, hårdost och keso i köksskåpen. Det känns konstigt att säga tack istället för merci. Det känns konstigt att ta en långfika med vänner på myscafé med kladdkaka, latte och hälsosallad istället för en espresso och en croissant på hårda brasserie-stolar. Det känns konstigt att läsa SvD. Det känns konstigt att höra allt Stockholms-skvaller. Det känns konstigt att jag inte kommer ihåg hur man åker metro i Stockholm. Förlåt, tunnelbana menar jag ju såklart.
Madde-macka
För er som känner henne; hur mycket Madelene är inte den här mackan? I morgon så får jag förhoppningsvis träffa henne. Jag längtar! Tu me manques trop!
Jump in!
Jag säger bara en sak: ha inga fördomar om OnePiece förrän du har provat en.
Live NYC Subway
Det här är så jävla ballt. Och bra. Bara titta på det, okej?
Jag är...
... i Sverige nu. Wawawiwa.
