Rehab
Att känna sig hjälplös är hemskt. Men det är ännu värre att vara den som inte kan hjälpa. Jag hoppas att jag kunde det.
One two three
One foot on the ground, one foot on the pedel
"Jag rear ut min själ. Allt ska bort!"
Christmas day
StilarN
40 grader varmare än nu vore helt ok.
Catch it if you can
Jag vet att inte livet är en vacker kliché. Jag tänker på det som på sättet du tänker på julen i September eller på sommaren i Februari. Du drömmer om den och skapar bilder i ditt huvud om hur fantastiskt det kommer blir, om hur snygg du kommer att vara, om omgivningarna, om skratten, om dofterna. Men när du väl är där, på julafton eller i mitten av Juli, är det aldrig så fantastiskt som du har föreställt dig. Det är som om du inte kan fånga en känsla. Trots det forsätter du att jaga den. För om du slutar, hur skulle du då kunna överleva?
Paris
Vi finns bara här och nu
Snön är ny och i lyktornas gula sken känns det uppfriskande
Snöstormen tvingar oss närmare, på Sibirias breda gator
Spåren i snön suddas snabbt ut, "Vi finns bara här och nu" säger du
Så stannar du
Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand
Jag vet att det är hypokondriskt och löjligt, att det faktiskt är ren inbillning. Men känslor av hopp och lycka är för behagliga för att fnysas bort.
Like an old time movie
A flag white as snow
Penelope Tree är vacker. Hon spåddes bli större än Twiggy. Sedan fick hon ett utbrott av vuxenacne och blev en nobody, totalt utfryst från industrin. Tänk att sådana småsaker kan vända upp och ner på våra liv och allt vi känner till. That's the way it is, men liksom hur taggad blir man på livet?
Softish
Slovakien -06 utan kommentarer.
Ungdomsidrott i Sverige har nått en lowpoint. Efter 15 är det antingen satsa á la "Jag ska bli stjärna" med träning 5 dagar+ i veckan. Eller sluta. Sörjer inte det alls, egentligen. Men det kan vara ok att sakna bara lite.
Kommunistsmörja
Jag älskar Karl-Bertil Jonssons julafton på SVT1 kl. 19 på julafton. "Är du kommunist, eller?" ropar alla. Just det, hur kunde jag glömma, alla som tycker att det är lite fint med personer som visar lite ödmjukhet för sina medmänniskor är ju kommunister. Såklart. You go, Karl-Bertil!
"VAD SARU ATT DU GJORDE, SA DU?"
"Jag har närt en kommunist vid min barm!"
"Det var tamejfan det finaste jag hört sedan jag konfirmerades! Skaru ha ett fikon?"
Never thought I'd say that it's alright
Mitt liv skapades inte för att funka, och inte för att vara okej heller. Mitt liv skapades för att vara fantastiskt, dekandent, glänsande, avundsvärt. Allt som är härligt och elegant skapades för mig, liksom allt farligt, hisnande och spännande. Någon annanstans, antagligen i Paris eller New York, finns det någon med ett ansikte lika glamouröst som en bakad potatis och en röst som en slemfylld harkling, som lever mitt liv, ett liv fyllt av sol och rödvin och glittrande takvåningar och diamanter och klänningar som låter "shhh" över golvet.
Har du stor?
Hoppsan hejsan. Medel är tydligen 15. Känner på något konstigt vis en behaglig victory-känsla, en alfahanne-känsla, en stöddig, testosteron-stinn hörru-min-penis-är-större-än-din-alltså-vinner-jag-känsla. Det är en rätt grym känsla alltså. Killar, jag förstår varför ni mäter, och sen varför ni ljuger om det. Det här är känslan av seger!
Souvenirs/Fête nationale
"Si je parle doucement, tu comprends?"
Ouch
Trånar just nu efter ipren-mannen. Har ungefär lika ont i huvudet nu som jag hade efter en dag med denna frisyr. Only he would satisfy me.
Sida nummer 1
"Pappa sa alltid att en människa måste ha en magnifik anledning att skriva sitt livs historia och förvänta sig att någon skulle läsa den.
'Om du inte heter något i stil med Mozart, Matisse, Churchill, Che Guevara eller Bond - James Bond - kan du lika gärna ägna fritiden åt fingermålning eller shuffleboard, för ingen, ed undantag för din gamla mamma med sitt gäddhäng och sprayade hår och sitt daltiga sätt att se på dig, kommer att vara det minsta intresserad av ditt patetiska liv, som garanterat kommer att sluta som det började - med en suck.'
Med så snäva ramar hade jag alltid utgått från att jag inte skulle få min magnifika anledning förrän jag var minst sjuttio, med leverfläckar, reumatism, intellekt skarpt som en förskärare, ett lågt vitkalkat hus i Avignon (där jag kunde avnjuta 365 olika ostar), en tjugo år yngre älskare som arbetade ute på fälten (jag vet inte vilken typ av fält - vilken gyllene och böljande sort som helst), samt, med lite tur, en smärre vetenskaplig eller filosofisk bedrift på meritlistan. Och ändå kom beslutet - nej, det påtvingade behovet - att fatta pennan och skriva om min barndom, speciellt om året då allt föll samman som en instabil atom - mycket tidigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig."
(Fördjupade studier i katastroffysik, Pessl, s. 1)
Röd tråd!
"Den som inte har mat på bordet har ett problem.
Den som har mat på bordet har många problem.
Ja, mitt går till exempel. Hur jag än gör så blir det aldrig som jag vill ha det."
Platon vs. Nalle Puh
Det är lätt att vara kaxig sådär hur som helst. Det är extra lätt att vara kaxig en svenskalektion innan lunch efter timmar av diskussioner. Precis så kaxig blev jag igår. De sista minutrarna av lektionen kom diskussionen om sanningen och sökandet efter detta (denne?), som alltid väcker min inre rebell. Jag grips då alltid av en stark vilja att ställa mig upp och ropa:
"Alltså alltid denna sanning! Alla pratar om att finna den eller inte finna den och leva i osanning och så vidare. Vet ni ens vad sanningen är? Vet ni vad ni ska leta efter? "
Jag har gett min inre rebell utegångsförbud när det gäller denna fråga. Det känns som om jag vet vilket fnysande svar jag skulle få tillbaka av klassens sanningssökare:
"Det är ju därför vi söker efter den! Om vi visste vad sanningen var så skulle vi ju inte behöva leta, eller hur?"
Nähepp. Det är klart att du inte behöver leta efter sin vante om den ligger mitt framför dig. Men att springa runt i huset och leta i alla vrår och skrymslen, utan att veta vilket objekt man letar efter, är ju ganska klurigt. Så vad kan sanningen då vara; en känsla, en sak, en person, finns den ens? Är det inte bara vi människor som under antiken uppfann sökandet efter denna sanning, kanske av ren och skär rastlöshet, som en sysselsättning?
Ja nog har vi blivit sysselsatta allt; diktare, filosofer, poeter och nu - S1C. Men bristen på rastlöshet fråntar mig inte känslan av att detta sanningsletande känns ungefär lika givande som att leta efter borttappade strumpor (som vi alla vet inte existerar, utan har förflyttats till en platonsk parallell värld, fylld av udda strumpor, tidigare liv och sanningar).
"Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det."
Nej, det är inte Platon eller Homeros. Det är Nalle Puh. Han skulle ha levt på antiken, det skulle ha besparat oss mycket tankekraft tror jag.
Tankar en onsdagskväll
- Ute är det svart, iskallt och vackert. På omvägen hem så gnistrade buskar och asfalt, mitt bland allt det svarta.
- Gick förbi baksidan på mitt gamla hus. Där bodde jag i femton år. Nu gick jag upp på tomten, precis som jag gjorde varje dag då jag bodde där. Tittade in genom panoramafönstrena. De var alltid läskiga från insidan då man bara såg mörker, jag trodde alltid att jag skulle se någon stå och titta in. Nu gör någon det. Det är jag.
- Den nya lyckliga familjen har inte målat över den röda fondväggen med det stora fula flygplanet på, som mamma målade på fri hand. Jag vet att det inte är kärlek men ibland så känner man det man vill känna.
- Jag har mer känsel i hjärtat än i benen.
- På två dagar har jag sett två olika verklighetsbaserade filmer om elände i världen. Det har både skadat mig och hjälpt mig. Jag vet bara inte hur.
- Tänk om du lämnar mig. Vad händer sen? Jag vill höra dig säga att det är troligare att världen går under och att katten börjar flyga, än att vi försvinner. Säg det.
- Jag vill till Paris.
- Det jag saknar mest i mitt liv är: en känsla av att saker och ting hänger samman och att allt ska gå bra till slut.
As simple as that
Här följer, helt försåerligt, ett långt självalt utegångsörbud av min inre wiggah. Fram tills nu. Det här är rätt grymt alltså.
