Till min läsarkrets
Jag har storslagna drömmar om er. Drömmar om vilka ni är, var ni bor och varför ni läser. I min enfaldighet så inbillar jag mig att jag inte känner er. Att ni inte är mina bästa kompisar, mina skolkamrater som vill skratta år mina pretentioner eller min mamma. Nej, jag vill tro att ni är främlingar. Främlingar som hittade hit av en slump (läs: ödet) och nu tackar era lyckliga stjärnor för det. Ni hajade till för att detta var någonting nytt, helt olikt allt ni läst förut. Ni blev inspirerade och läste inlägg flera månader bakåt. Sedan sparade ni loud.blogg.se under fliken Favoriter. Ni läser bloggen nästan varje dag, trots att jag ibland inte uppdaterar på en vecka eller tråkar ut er med egoscentriska inlägg. Det är ni som bryr er om mitt liv och mina tankar utan att veta vem jag är. Ni lämnar inte många kommentarer (vilket är tråkigt för jag bryr mig om era tankar och åsikter) men ni finns där, det ser jag på besöksstatistiken. Tack, och ett gott nytt år.
Ain't no sunshine
Det här är min vän Lovisa. Tänker inte argumentera om hur duktig hon är, det behövs inte. Lyssna bara.
Under min semester har jag...
- ... fått erfara den klassiska arabiska klichén då min mamma blev erbjuden "Ten camels! No wait, two ferraris for your daughter!" Min mor som sannerligen är en äkta opportunist angav ett ansiktsuttryck som indikerade att hon övervägde saken. Hon valde dock, till min stora glädje, att avböja erbjudandet.
- ... lärt mig mycket spännande sedan min bror införde Illustrerad Vetenskap som toalettlektyr. Hela veckan gick vi runt och droppade cocktailkunskap som "Visste du att 15 bihannar behöver dö för att befrukta bidrottningen?" eller "Inte många vet det här, men det är faktiskt bara 3% av världens alla språk som talas i Europa" i desperata försökt att låta autodidakta.
- .. gjort slut på 1 liter handdesinfektion och därmed lyckligtvis lyckats undvika alla exotiska former av "inre resor" men även pådragit mig en ringa bacillskräck.
- ... läst 4 böcker på 7 dagar. Och nej, det var inga Skvallerflickor eller Shopaholics eller Vampyrdagböcker eller allt vad det nu heter. Jag vågar faktiskt påstå att det var förhållandevis kulturellt creddiga böcker à minst 300 sidor styck.
- ... inte använt någon form av dator, iPhone, iPod eller iPad på en vecka. Överraskande skönt.
- ... fått mitt schweiziska mekaniska ur att stanna som följd av en alltför knaper användning. För er som inte förstår: S-E-M-E-S-T-E-R.
- ... inte haft nämnvärt många u-landsproblem. Mitt största problem var nog den gången då jag precis tvättat håret och sedan fick olja i det under min 50-minuters massagebehandling.
- ... anlagt ett typisk odrägligt jag-har-just-vart-på-semester-beteende.
Titanic
Efter en vecka av torka i dubbel bemärkelse (bloggen, Egypten) så kommer regnet som en störtflod (återigen i dubbel bemärkelse; metaforiskt och reellt). Efter 6 varma, molnfria dagar så fick vi sista kvällen den ofantliga turen att få uppleva årets enda regnoväder. Lyckos oss! Palmerna svajade, blixtarna behagade göra entré på himlen med oroväckande tajta mellanrum och det blev vågor i de upplysta turkosa poolerna.
Vi kände oss dock trygga i vår varma och torra restaurang, där en violinist spelade och där kyparna hade svarta flugor och västar till vita skjortor. Andra rätten är en fantastisk soppa. Jag och mina bordskamrater summerar resan och bedömer den som lyckad till mångt och mycket, sedan skålar vi med att slå ihop glasen på äkta Irländsk-pub-manér. När jag återför blicken till min kulinariska anrättning så tycker jag mig ana en genomskinlig blaskig hinna på den toscanska rosmarin- och potatissoppan. Jag vänder ansiktet mot taket och får en vattendroppe i pannan.
Sedan går allting väldigt snabbt. Taket läcker in på ett trettiotal ställen och många gäster, däribland vi, får utrymma borden. Restaurangen läcker in, och inte lite heller. Det praktiskt taget regnar från det kristallkroneförsedda taket. Kaos och anarki råder. Personalen är förskräckt, förvånad och rådvill medan gästerna är endera förbannade eller, som vi, förtjusta.
Det dråpligaste i hela situationen är att trots den kaosartade omgivningen och det faktum att parketten täcks med ett tvåcentimetertjockt lager av regnvatten från Nilen, så fortsätter violinisten att spela. Hon står kvar på samma plats i sina 12-centimetersstilletter och spelar passionerat Chopins tredje symfoni, determinerad att spela till slutet. Det hela påminde ganska starkt om en viss katastroffilm...
Skadeglädje - den enda sanna (jul)glädjen
My Christmas gift for you: Photoshopdisasters. Vet inte varför jag älskar detta, men det är något underbart tillfredställande i att se ett ben som slutar på fel ställe eller en förmodligtvis vacker kvinna som av misstag framställs som en transvestit. Bildredigerarna jobbar nog för mycket, och vissa trötta kvällar då blicken koffeinstint flackar så blir resultatet inte alltid helt lyckat - men desto roligare för oss! Enjoy om Kalle ne vous plaît pas! 
Space Food
"Vad ska man köpa till sin storasyster i julklapp?" frågar sig snart 15-åriga Gustaf då han kliver in på Teknikmagasinet. Svaret kommer som en uppenbarelse så snart han äntrat butiken. Paralellt med denna historia så sitter storasystern i fråga med pappan till de tu i bilen och ser att temperaturen sjunker till -23 grader då de närmar sig Arlandas polis- och tullavdelning. Mellan 0 och -20 grader är en mycket stor skillnad, anmärker de, så vad händer då när det blir -40 (som det kan bli i Sveriges norra delar)? Svaret ges samtidigt som julklappen. "God Jul, syrran" säger Gustaf samtidigt som systern öppnar omslagspappret bestående av gårdagens SvD och en brun tejpbit. Inuti finner hon ett plastpaket med en rumstempererad Sandwich-glass. På baksidan går att läsa:
"Originally developed for he early Apollo Missions, this "space treat" is frozen to -40 degreed Celsius, then vakuum dried and placed in a special polyfoil pouch. Freeze dried foods are used by astronauts eating under weightless conditions in space."
Det, mina vänner, är vad som händer när det blir -40 grader. Glassen torkar. Är det möjligt? Är det vad som händer i Kiruna under vintern? Detta måste vara den perfeka julklapppen, och det konstigaste jag har ätit.
Rosor på kinden och solsken i blick
Jag vet att jag klankar ner på Stockholm. Jag dissar Stockholm och fnyser åt pyttigheten och kylan och att det varken finns det ena endera det andra. Jag ber om ursäkt, Stockholm är inte bara tråkigt och kallt, det är förjävla vackert också. Tog på mig varma kläder och begav mig ut i istiden som tycks råda. Det första som hände var att jag fick hjälpa till att putta igång en bil som hade snöat fast på Falugatan. Sedan satte expeditionen igång. 40 minuter senare är jag hemma, iskall om kinderna och fingrarna men varm inombords. Det är så en riktig vinterpromenad ska vara! Nu låter jag sådär odrägligt hurtig. Det var precis vad jag var idag, och det tänker jag inte sticka under stol med. Som om inte det vore nog så lägger jag även upp en PhotoBooth-bild där jag har mössrufsigt hår, Houdini-tröja och Mors Lilla Olle-röda kinder. Käckt som tusan!
130 dagar
Mycket kan förändras på den tiden, ändå så känns det som om vi aldrig åkt.
In pretending to be a man in love, he became a man in love.
Joyeux fucking Noël
Jag är en av alla tiotusentals svenskar som väljer att fly den svenska julen och bege sig till varmare breddgrader. Jag klassade detta som en vedertagen ursäkt för att få fira julafton idag, den 19 december. Tog sålunda på mig min röda klänning och begav mig till närbelägen mellanstor stad för att hälsa på den äldre generationen. Och för att klä granen, äta julmat, dricka mumma och öppna Aladdin-asken. Mysigt och juligt och tindrande ögon och blabla och fan och hans moster och merde och putain. Inget blir som man vill med ett överhängande moln av sorg och besvikelse. Detta år byttes soffan framför Kalle Anka ut mot en hård stol i en sjukhuskorridor. Nu är jag hemma och ska titta på Karl-Bertil Jonsson på YouTube. Mina julaftonsögon bara tindrar, ser ni inte hur de tindrar? De tindrar som fan.
Appartement
Efter en alltför lång flygresa så är jag i Stockholm, i min älskade lägenhet. Allt är sig inte likt. Jag har nya garderober, nya skåp, nya bokhyllor, en ny matta, nytt högtalarsystem och, bien sûr, nya lampor. Fasiken vad jag trivs.
Avslutning och Stockholm bientôt!
Skolavslutning idag. Vilken härligt blomstertid-känsla man får av det ordet! Så var icke fallet, jag, Morran och E-bomb var klädda i rött och vi sjöng "Petit Papa Noël". Sen körde vi Christmas shopping på La Durée Fauchon och Marc Jacobs innan jag och E drog hem till mig med två vinare. Later came Morran och jag fick gå ut och betala för en alltför dyr taxifärd hon gjorde. Jag sprang ut genom porten i basker, päls och chiffongklänning och försökte lite vin-upprörd argumentera mot taxichaffören för att han lurades med priset. Nu äter vi avskedsmiddag, öppnar den andra flaskan vin och tänkte baka pepparkakor. Imorgon vid 12.00-tiden så ska jag och Morr försöka ta oss till Charles de Gaulle och därefter Arlanda. Nu är det snöstorm vilket är lika med kaos i Frankrike. Håll tummarna för att vi kommer fram! I så fall så befinner jag mig i Stockholm i morgon. Bx
Nr 3 - Intellektuella kommentarer
Tid: 23.00
Scenario: Jag sitter och läser. JF frågar mig vad jag läser.
"Oscar Wilde", säger jag.
"Oh, vilken bok?" frågar JF.
"Han skrev faktiskt bara en bok", säger jag med en touch av det-borde-du-väl-veta i blicken.
"Jaså", säger JF. "Den är tung, n'est pas?"
"Comme si comme ca" svarar jag och ser min chans. "Han var faktiskt väldigt humoristisk också. Vet du vad hans sista ord i livet var?"
"Non, racontez-moi."
"Il était dans un hôtel à Paris..."
"Bien sûr."
"... eh oui. Il est pauvre (fattig), il est seul (ensam), il est malade (sjuk) et l'hôtel est très mauvais (crappy). Il regarde les murs (väggarna) et dit: 'Either that wallpaper goes or I do!' Et après, il est mort.
Janne-Frasse skrattar åt Wildes livsironi samtidigt som han ser på mig med en glimt av beundran.
Mission intellektuella kommentarer: Completed.
Aujourd'hui
Dagens parisutflykt: Tour Montparnasse, 250 meter högt, Europas snabbaste hissar och 360° vy över hela Paris. Där stod vi och spydde ut information om staden.
"Är inte det där Pont Neuf? Den fösta stenbron i Paris utan hus på?"
"Nej, jag tror snarare att det är Pont Alexandre III som byggdes under världsutställningen 1900."
"Ja, just det det måste ju stämma för där borta ligger ju Grand Palais som byggdes under samma tid. Bron var väl förresten tillägnad den ryska tsaren Alexander...?"
Och så fortsätter det. Jag vet mer om Paris än om Stockholm. Kanske till och mer än om min egen ficka... Nej, nu tog jag mig nog vatten över huvudet. Högmod är en av de sju dödssynderna.
Dagens shopping: La Durée, julmarknad och mataffären. Vad jag köpte? Bah, c'est secrète! C'est des cadeaux de Noël! Mais ils sont pour ma famille et je prie à Dieu qu'ils ne lisent pas mon blog! Jag kan alltså avslöja de superintressanta varorna i mina påsar: pain d'épices, foie gras och macarons. Min bror skulle säkert bli minst lika glad för ett Kinderägg som för macaroner för 24€ men je m'en fiche! (det skiter jag i) En riktig fransk gourmetmåltid ska min köttbullsrullande och Aladdin-ätande svenne-familj få, vare sig de vill ou pas.
Nr 2 - Skadeglädje
Tid: 20.00
Scenario: Jag och min värdmamma står i köket. Out of the blue så säger jag att det var "ultra marrant" på Luciatåget på Volvo, för att min vän Ingrid skulle läsa en del av lucia-dikten och läste fel (redan här börjar det bli lite roligt). Hon skulle säga "Elle illumine ses tènèbres", men istället så sa hon "Elle illumine ses timbres" och alla 100 personer i vår franska Volvo-publik började skratta. Istället för att säga "hon lyser upp sitt mörker" så sa hon "hon lyser upp sina frimärken"! Frimärken! Min värdmamma skrattade. Vi skrattade tillsammans.
Mission skadeglädje: Completed.
Nr 1 - Ironi
Ironi, du finstämda 90-talsdoftande, konstform, du livselixir som får dagens människor att orka leva. Hur har jag klarat mig utan dig?
Tid: 17:00
Scenario: Jag häller ut mitt vattenglas i sinken, varpå min hushållerska rusar fram ropandes "Fais pas comme ca!". Jag tittar frågande på henne. Why? Jo, för att hon satt upp ett A4-papper ovanför där det med stora röda bokstäver står "IL FAUT PAS L'UTILISER!!". Jag fick alltså inte använda sinken idag. Oups. Jag langar en spontan kommentar om att lappen inte var stor nog, du borde nog sätta upp en större större och tydligare nästa gång. Hon förstår. Hon skrattar. Jag skrattar.
Mission Ironi: Completed.
Allez, Ketchup! On y va!
Jag blev riktigt deprimerad av mitt förra inlägg om min oförmåga att vara rolig på franska. Känner att jag har ett stort förråd av humor och roligheter som bara slåss för att komma ut, men de blir alltid blev dödade på vägen på grund av språkliga (och möjligtvis kulturella) barriärer. Det går absolut att förbereda ett skämt i förväg men jag är inte ett stort fan av humor i stil med "C'ètait une fois deux tomates qui ont traversé la rue, quand une voiture est arrivée et a écrasé sur une des deux tomates. Après, l'autre lui a dit: "Allez, ketchup, on y va!" Kan inte precis föreställa mig att min värdfamilj skulle ge mig stående ovationer. Men, som vi alla Triss-skrapande svennar vet, plötsligt händer det! Mitt nya mission här i Frankrike ska alltså vara att vara rolig, att få de snobbiga fransmännen att skratta. Let the game begin.
La tomate - symbolen för mitt mission impossible.
Blagues
Det svåraste med ett främmande språk är skämten. Att vara ironisk på franska är maxat svårt, och lika svårt är det att förstå när andra är det. Längtar till den dagen då min familj kan skratta åt mina skämt och inte bara åt mig.
- Favorit nummer 1. När Janne-Frasse förklarar något med dödsseriös blick och jag lyssnar lika seriöst, endast fokuserad på att förstå vad han säger, inte vilken underton han använder. Plötsligt så börjar alla runt omkring skratta och så visar det sig att han bara har drivit med mig. Drôle!! Det är som om jag skulle sitta framför en som läser första kursen i Svenska för invandrare och förklara dödligt allvarligt att Gustav Wasa var en svensk kung som hade knäckebröd i byxorna.
- Favorit nummer 2. När alla skrattar vid matbordet och man själv skrattar med av hela hjärtat. Det man gör i den här situationen är att be till Gud att ingen ska fråga: "Tu comprends, Stina?" för då skrattar man lite nervöst, vänder ner blicken och tvingas skamset erkänna att "Non..."
- Favorit nummer 3. När Janne-Frasse ska räkna upp alla svenska städer han har varit i. Då får man för en gångs skull skratta åt honom. Angelolm (Ängelholm), Jonkopping (Jönköping), Ummå (Umeå), Lullå (Luleå) och så vidare.
Love 2010
Work it
Idag när jag promenerade på Rue Pavée i Le Marais så träffade jag på Miss J Alexander, catwalk diva extraordinaire från Top Model. Han såg väldigt chic ut. Jag försökte svänga lite extra på höfterna och langa en "fierce" look. Han gjorde detsamma. Misslyckat att jag hade Converse och varm jacka. Lyckat att jag hade Vogue Paris christmas issue under armen.
Ecoutez bien
Idag hade vi ett Luciatåg på Volvo Trucks. För att ta oss dit så fick vi åka RER B genom Paris värsta bilbrännar-förorter. Det var fruktansvärt, trasiga hus och näst intill kåkstäder. Skillnaden mellan dessa och "mitt" Paris - innerstaden och min stadsdel Neuilly - är som två skilda världar. Volvo Trucks är de största konkurrenterna till min världpappas familjeföretag, därför hade jag lovat att inte sjunga mitt bästa. Mitt uppdrag misslyckades dock; vi fick blommor och stående ovationer. Jag fick nästan dåligt samvete, som om jag hade förrått min egen familj. Ibland så dagdrömmer jag om att Janne-Frasse ska låta mig ärva företaget. "Stina, ecoutez bien. Je laisserai l'enterprise de la famille à vous. J'ai de la confiance en vous. Gardez-la bien." Min värdpappa ni-ar mig. I Sverige ni-ar man nästan inte ens kungen längre. Jag ser detta som ett tecken på ömsesidig respekt, eller möjligtvis ett tecken på att jag snart blir VD.
Ferlande, arrêtes! Ferlande, viens!
Petrelle, resaturangen i Montmartre som jag, Disa, Mimi och Agnes begav oss till i fredags!
Den var helt fantastisk, inredd väldigt intimt som ett bohemiskt vardagsrum. Ena väggen var handmålad med ett gammalt motiv...
... medan väggen mitt emot var målad grafiskt och såg ut som en fransk drömlägenhet. Lite likt väggen på Blueberry vid Stureplan.
När vi ska sätta oss vid vårt stora runda bord så utbrister Disa något chockat "Il y a un chat sur ma chaise!". Eller sa hon det på svenska kanske (det är en katt på min stol!)? Minnet sviktar gärna efter traumatiska upplevelser. Skämt åsido, på sammetsklädda röda stol låg en svartvit tjock katt. Så himla mysigt! En lite väl kärleksfull hund vid namn Ferlande var också inneboende på restaurangen, men det är en annan femma.
Maten var fantastisk! Vi körde trerätters med rödvin och efteråt en kaffe på maten plus hemgjorda karamell-maränger. Det där med marängerna var alltså sant! De hade stora korgar med maränger så man fick ta för sig. Eller, ja vi inbillade oss att vi fick det i alla fall...
En trappa ner låg badrummet, målad som lustiga huset och kaklat med snäckskal och gammalt porslin, allt till tonerna av chansons francaises från en gammal cd-spelare. Disa fann en fjäderbeklädd dekoration och lekte Louis Quatorze med ett mimspel från A Clockwork Orange.
Efteråt så drog vi vidare ut i Montmartre. Mimi hittade en praktisk norrman som egentligen var dansk och Agnes plockade upp maränger ur kappfickorna med jämna mellanrum. (Bilder lånade från Agnes)
C'est quelqu'un qui l'a volé!
Efter dagens middag med galettes (mat-crêpes) så utbröt en mindre catastrophe. Jag hämtade min kinder-chokladkalender för att hämta både dagens ranson och även gårdagens (det är lycka i kvadrat när man upptäcker att man glömt en dag). Jag fann dagens douze men när jag letade efter onze så fanns den inte någonstans. Jag letade och letade tills jag upprört utbrast "C'est quelqu'un qui a volé mon chocolat!" (Det är någon som har stulit min choklad). Hela familjen kom till undsättning för att reda ut traumat och flera "Mais c'est pas vrai!" uttalades. "Mais si, c'est vrai! C'est comme j'ai dit, quelqu'un l'a volé!". Efter en stund av förvirring så insåg vi att det var min syster Sophie som tagit fel kalender. Det kan ju hända alla. Men jag tog ändå en ur hennes, rätt ska vara rätt. Ordningen i huset är numera återställd.
Drôle de vie
Kvällen i låtar
Filmeftermiddag med Toute se que brille: Chanson de ma Drôle de Vie - Véronique Sanson
Gör i ordning mig hemma: Fit but you know it - The Streets
På väg till metron: No You Girls - Franz Ferdinand
Står i Montmartre vid metro-uppgången Anvers och väntar på mina vänner: Toi et moi - Carla Bruni
Från restaurangen till baren med rödvinsglada steg: You Make My Dreams - Daryl Hall & John Oates
Inne på stället: Underdog - Kasabian
På metron på väg hem - Wicked Game - Chris Isaak
Parispromenad från Les Sablons till mitt hus: Bacardi - Nada Surf
Restau
Bientôt så ska jag dra ut för att aller au restau med Disa, Agnes och Mimi på något hippt ställe i Montmartre vid namn Petrelle. Har inte största kollen men det är tydligen svårt att få bord och så var det något med marränger. Ca, je kiffe bcp! Möjligtvis så kan ju någon ha hört fel, de kanske inte alls sa maringue utan dingue och det är ju en helt annan sak. Mais quand même on s'en fiche parce qu'on est trop cool. Simplement, on va voir! À toute!
Man hänger väl med
Tänkte försöka mig på en sådan där "dagens outfit" som jag har fått förfrågningar om och som även har varit på tapeten i bloggosfären ganska så länge. Detta är uppenbarligen ett ganska etablerat fenomen vad jag har förstått. Det finns ganska tydliga restriktioner för hur en sådan ska presenteras, så kallade "oskrivna regler", men man kan förstås också ta fria tyglar och go wild. Personligen så väljer jag dock att ta det säkra före det osäkra och har därför studerat hur man ska göra en så kallad "dagens outfit" på det klassiska viset. Nu kör vi.
Börjar med en så kallad "face look". Lite oklart redan här men skam den som ger sig! Det ska tydligen för att visa att man har någon form av "look" på sitt ansikte men personligen så tror jag att det bara är en ursäkt för att få slänga in en egobild på sig själv. Quand même: Check!
Sedan följer en lagom avslappnad pose då man ska vara snygg samtidigt som man ska visa så mycket av sina kläder så möjligt. "Här sitter jag och bara chillar med stövlarna på" liksom. Check!
Slutligen: en "oseriös" bild så man ska visa att man inte tar sig själv på så stort allvar. Man ska visa att man är "skön" samtidigt som man inte vill vara ful. Check!
Har jag glömt något?
Lika glad som jultomten på antidepressiva
Så här vill jag att mitt liv ska vara i morgon. (Jag vill ha Joseph Gordon-Lewitt också, men det är bara mitt andrahandsval).
Hajmat
Jag ska till Egypten pendant Noël. Tydligen så har två svenskar blivit hajbitna i Egypten. Då dödade de arga turistortsägarna ett okänt antal hajar och sa sedan att kusten var klar. Det fick de snart äta upp då en tysk kvinna blev uppäten (haha, två flugor i en smäll, didn't see that coming!). Man skulle kunna få för sig att jag är lite rädd eller något annat mesigt - men icke! Jag har nämligen en surfande vän vid namn Viktor et il m'a donné des bons conseils pour se défendre contre les raquins! Han har get mig bra tips för att försvara sig mot hajar alltså.
1. Om du ser en fena över vattenytan är det liktydigt med fara.
1. Om du ser en fena över vattenytan är det liktydigt med fara.
2. Hajar är blinda men känner vibrationer i vattnet. Alltså: ne bouges pas! Ligg helt stilla, även om hajen kommer fram och nosar på dig.
3. Hajar känner lukten av blod. Det finns alltså mer fördelaktiga tillfällen att välja om man planerar att blöda. Det är alltså inte läge att börja blöda näsblod, klia på ett myggbett eller klämma en finne.
4. Om du mot förmodan måste slåss mot hajen så är det inte optimalt att vilt köra Stureplans-veven i alla riktningar. Nej, sikta på ögonen, nosen eller gälarna. Mycket oumbärligt tips. Ser framför mig hur jag undersöker den anfallande hajen med blicken, varefter jag måttar in en rak höger med tyngden bakom, rakt på en gäle (gäl?) - under vattnet. Ska bara ta reda på var gälarna sitter.
5. Om hajen biter dig så är det ingen biggie. Nej, t'inquiètes pas! När den har tagit en tugga så ska du inte sprattla för hajen vill helst inte ens äta människor, han vill bara smaka lite. När han inser att du inte är en säl så lämnar han dig. Perf!
6. Viktor hade själv en surfande vän som bara har en underarm (se tips n° 5) et il s'a debrouillé perfectement bien! Man kan alltså göra en grej av det, lite som Captain Hook. Hur mycket tror ni han skulle få hooka utan sin hook? Nej, just precis.
7. La chose la plus important: ne crains pas. Remember: pain is temporary, glory is forever. Chicks like scars.
Fascination!
Det här är min nya skola som jag går på här i Paris. Så här roligt har vi det - varje dag. True story!
100
Jag har bott hundra dagar i Paris! Så vad har jag gjort idag för att fira detta storslagna jubileum?
09.15 - Upp och hoppa. Petit déj en lisant le livre de l'economie. Frukost medan jag läste om ekonomisk politik.
09.15 - Upp och hoppa. Petit déj en lisant le livre de l'economie. Frukost medan jag läste om ekonomisk politik.
10.30 - Lärarkandidaten läste skräckhistoria av Edgar Allan Poe och jag ba "eh, chill zone?!".
11.30 - 5 minuters promenad hem. Jag har de la chance (tur alltså) att bo så galet nära skolan. Räkna matte och läste ännu mer om inflation och reporänta. Lunch med syrran à la maison.
15.10 - Geeelet försenad till franskan, mais je m'en fiche parce que j'suis trop cool.
17.00 - Mentorssamtal! Så jävla spännande! Ou pas.
19.00 - Kvar i skolan och pluggar expontialfunktioner och äter en hel ask Läkerol salmiak. Både jag och min lärare funtar på att hitta våra liv som vi har tappat någonstans.
Kväll: plugg, middag, dusch, plugg, blogg.
Detta 100-årsjubileum har alltså lyckats infalla sig på den mest ointressanta och tråkiga dagen sedan min ankomst. Tack för er tid.
Basket/Balenciaga
Passion for fashion, dress for succes, mode i blodet, blablabla. Nathalie Schutermans 12-åriga dotter Chloé har börjat modeblogga. Redan här börjar det bli lite provocerande. Människor delar vid sådana här tillfällen gärna upp sig i två grupper: de som tycker att det är gulligt och de som blir förbannade. Jag vill bli förbannad och hävda att det är sjukt och vad händer med världen och etcetera etcetera. Men jag måste faktiskt erkänna att jag blir avundsjuk. Vid 12 års ålder var jag inte klädd i Stella McCartney och byggde modeimperium. Nej, jag skrev "XD"-smileysar, hade snedlugg och tyckte att Lacoste var ballt. Ändå så lyckades jag somehow bli vald till "sötast i 6:an" på niornas spex. Det tyckte jag var stort. Men Chloé, hon är sötaste 12-åringen i hela Sverige. Det sätter ju saker och ting i proportion. I julklapp så önskar hon sig en Balenciaga-väska, jag önskade mig en basketboll.
Cpab1
When I go online, your screen name is the first one I look for.
The Claw
Aaaaaah, serious craaaavings!!! Nejmen, skämt åsido: en sådan här skulle jag mycket gärna vilja ha.
Qu'est-ce que's up?
Måste börja ta bilder innan jag ska ut istället för när jag kommer hem, resulterar i ett något fräschare resultat. Men ibland så fungerar inte livets planering som önskat. Man har ofta enligt eget tycke obegränsat med tid. Sedan kommer vänner, middagen drar ut på sin tid och mamma ringer på skype och bara måste höra vad jag tycker om hennes nya lampa. Min moder har en förunderlig lampfetisch. Det handlar inte bara om att köpa massor av lampor, nej man ska även älta deras utseende, stil, och funktion i det oändliga. Jag bor inte hemma längre, ändå så kan jag rabbla upp kulör och antal volt på varenda ljuskälla i vår lägenhet. Det är vad jag kallar kvalitativ kunskap! I kväll så umgicks jag bland annat med Linda som är på uppskattat besök från Stockholm över helgen!
Quartier Juif
Här står jag och äter falafel. Inga konstigheter, här är allt som vanligt. När som helst kommer det komma en jude och vilja låna ut pengar.
Minoriteten av dagens 25 deltagare i det första Luciatåget var i toppform idag, lördag klockan 13.00. Och inte blev det bättre av att vi stod i Svenska Instutets trånga filmrum med 200 svenskastuderande fransmän och 40 levande ljus. Utan att göra några anspråk på att vara naturare så skulle jag ändå vilja fastslå att syrebristen snarare verkade negativt för vår dagsform. Efteråt så kändes starkglögg och pepparkakor inte så värst frestande, och eftersom vi redan var i Le Marais så passade vi på att dra till judekvarteren och jag köpte mitt livs första falafel. Jag har därmed inga underlag för att göra slutsatsen att den var världens godaste, men det är en kvalificerad gissning.
4, 5, 6 c'mon and get your kicks
Igår sjöng jag ABBA-låtar iförd en fierce silverglittrig jacka inför 600 franska ungdomar. Nästan läskigt hur långt man kan sträcka sig för att hävda sin nationalistiska identitet. Vad gör man inte för att värna om sina traditioner liksom? Dessutom är ABBA rätt hippt här i Frankrike. Inte lika hippt som när skolans bad boys hade rockband spelade Last Nite kanske, men allt är ju som sagt relativt. Det var BAT, skolans übersatsiga spex då alla timida katolska fransmän lever ut sin undertryckta sexualitet. Den får utlopp i filmer, sketcher, rockband, dans och jag vet inte allt. Stämningen var galen och alla stod upp och skrek som om det handlat om fotbolls-VM. Sen var det afterparty på Planche, en klubb på rue de Colisée. Bild tagen i samband med min relativt tidiga hemkomst. Fet jävla bisous!
Cours, Carro, cours!
Jag ljög i mitt förra inlägg. Aldrig att jag tänker fördämna min aldrig sinande fors av franska klichéer. Aldrig. Idag så svängde jag och mina brudz förbi ett lovely konditori just around the corner och köpte treats (crème brûlée, macarons, eclair au chocolat och Morrans favoritbakelse) för att fira att... ja, att vi överlevt ännu en skoldag helt enkelt. Man ska alltid belöna sina eskapader, det kallas positiv förstärkning och verkar främjande för ens psykiska hälsa.
La chambre d'Or
Att besöka l'Opéra en torsdagsförmiddag är formidable. Den är så storslagen och pampig med sina salar fyllda med guld och juveltak och skulpturer att det faktiskt inte går att beskriva. Detta är ingenting jag skulle kunna besöka hemma. Möjligtvis Filmstaden Sergel på sin höjd. Nej, nu låter jag sådär världsvant dryg igen. Pardonnez-moi. Jag ska inte slänga mig med mer franska ord och uttryck eller nedvärdera Stockholm. J'suis desolée. OK, från och med nu då. Måste bara slänga in lite superintressant Opéra-kuriosa. Amusez-vous!
Scenen är byggd med 5° lutning, något som är till för att dansarnas fötter ska synas. Att dansa på denna scen är som att springa ett maraton i högklackat och dansarna sliter ut sig väldigt fort. Alla deras träningssalar är byggda med samma exceptionella lutning och eftersom att de är tränade här så kan de inte dansa någon annan stans.
Kuriosa nummer två är att denna kristallkrona i salen är tre meter i diameter och väger åtskilliga ton. Den har ramlat ner, och dess bröstvårteliknande knopp dödade en man i publiken. Det sätter verkligen D:et i Drama. Idag hänger samma kristallkrona i salen. På samma ställe i taket. Jag vet vilken plats jag vill sitta på när vi ska dit.
Papa Noël
Jag fick en chokladjulkalender av min värdfamilj. Det värmde upp min frusna vinter-i-november-tillvaro och fick mig att regredera till barnstadiet. Jag började nästan misstänka att min 22-åriga värdsyster skulle börja ta ur min kalender istället för hennes, precis som på den gamla goda tiden. Det gäller alltså att vara på sin vakt från och med nu. Efter två lektioner idag så åkte jag och Morran in till Tuileries och Marché rue Saint-Honoré för lite lunchrastshopping på Marc Jacobs. Det är det fina med att bo i Paris.
