Loud

Lika motiverad som jag var för gymnasiet i höstas, lika omotiverad är jag nu. Jag letar och letar men lyckas inte finna någon motivation någonstans. Betygsavgörande matte B-prov 4 timmar i sträck skulle ju kunna vara en morot, tänker ni. Nehej du, tänker jag. Provet fungerade totalt kontraproduktivt (definition för ointellektuella: när något fungerar tvärtemot förväntat resultat, t.ex. "dammsuga med en k-pist") och efteråt suckade alla och konstaterade - 10 & mellankoliskt och 90% lyckligt - att nu fan ska vi inte plugga mer på jävligt länge (även fast vi har företagsanalys, Sydafrika-redovisning, EU-arbete och essäskrivning). Det känns som att vara tillbaka i mellanstadiet igen. När fröken tittar bort så smiter vi från uppgifterna (hihi!) och hittar på ursäkter för att gå till skåpet (hihi!) och kommer försent från skolgården (hihi!). Vad hände med vår vetskap om att gymnasiet bygger på eget ansvar? Vad hände med alla 320-poängs-barn på Kungsholmen-skolan-du-inte-kom-in-på?

      "Mina morföräldrar bodde i ett gult trähus för länge sedan. De hade en stor trädgård som de alltid lagt mycket tid på. Så har det varit så länge jag kan minnas. När de byggde huset planterade morfar ett äppelträd. När trädet växt i rätt många år började det komma äpplen på det. Många äpplen. Mormor lagade saft och mos av äpplena. Det var ett fint äppelträd. Men så hände någonting. 
     Det hade varit en fin sommar och äpplena skulle snart plockas. Men en morgon var trädet förstört. Flera tjocka grenar låg på marken. Trädet dog.
     Min morfar förklarade det sorgliga budskapet för mig mormor. Därefter tog han av sig arbetskläderna, bytte till något finare och gick ner till yrkesskolan. Där pratade han med rektorn. Efter en tid anmälde sig tre pojkar. De hade varit och pallat äpplen och lite tappat kontrollen. De hade väldigt dåligt samvete. Det var ett pojkstreck. Ingen stor sak, men allvarligt nog. Min morfar och rektorn menade att rätt skulle vara rätt. Ett nytt äppelträd kostade 150 kronor och det blev avtalat att pojkarna skulle betala tillbaka trädet. 50 kronor var.
   Pojkarna skulle en gång i veckan betala tillbaka en viss summa tills allt var återbetalt. De bodde på skola, några av dem långt hemifrån och deras familjer hade redan grävt djupt ner i fickorna för att kunna sända dem dit. Det betydde att alla pojkaktiva aktiviteter fick inskränkas ytterligare. De kunde knappt köpa någonting alls, inte gå på bio, inte bjuda flickorna på läsk, strängt taget ingenting.
     I maj blommade trädgården igen och yrkesskolan skulle snart ha examen. När pojkarna kom för sista gången hade de klätt sig i fina kläder. Det var lite högtidligt för dem. Pojkarna blev serverade kaffe och våfflor av mormor och de gjorde den sista delbetalningen och tog mina morföräldrar i hand. Saken var ur världen.
    Så småningom reste sig pojkarna upp för att gå. Då reste sig min morfar. "Vänta lite", sa han, "det var ännu en sak". Och pojkarna stannade. Morfar gick över golvet, bort till det stora köksskåpet och öppnade det. Han stack handen djupt in och tog fram tre kuvert. Därefter gav han pojkarna ett kuvert var.
    Pojkarna förstod inte riktigt. De tittade på varandra. Så öppnade de kuverten och tårarna började strömma nerför deras kinder.
     Min morfar hade gett dem tillbaka pengarna.


Morfar berättade att han hela tiden hade tänkt att ge tillbaka pengarna. Det handlar inte om pengar, sa han. Min morfar är en verklig kärnkarl. Kärnkarl. Jag undrar om det över huvud taget finns kärnkarlar i min generation."

I ett laboratorium i Bonn står det en tre meter lång metallcylinder. Det är en atomklocka, och för närvarande är det den mest exakta klockan man känner till. Den är mer exakt än jordens rotation.

En sådan precision gör mig förbluffad. Den har tydligen mycket lite med jordens rotation att göra. Den är bara något som någon har bestämt. Det tycker jag om. Märkligt nog känner jag att tiden blir mer handgriplig på det viset. Jag tror att jag önskar mig en atomklocka.

Som kompensation för jordens oregelbundenhet lägger man till en sekund då och då. Senast de la till en sekund var i juni 1994. Det var det ingen som sa något om. En sekund är 9.192.631.770 svängningar av en celsiumatom. Jag tycker det är många.

Jag minns när vi drack mjölk i lågstadiet. Vissa hade fått klockor med hundradelar så vi tog tid på de mest absurda saker. Det var den stora grejen på den tiden. En lång period gällde det att dricka mjölken så fort som möjligt. Jag behövde alltid mer än 5 sekunder, men Simon, den hejaren, drack ur hela förpackningen på mindre än 1 sekund. Jag tycker att det är imponerande. Själv företar jag mig ytterst få saker på mindre än en sekund.

Men det är ingenting emot vad celsiumatomerna håller på med. Jag blir irriterad. Varför har ingen berättat för mig om detta? Förstår inte fysiklärare att sådana upplysningar gör hela skillnaden? Är de dumma?

Orsaken till att jag valde bort fysik var ju för att vi satt och tecknade protoner och neutroner utan att fatta hur allt hängde samman. Jag hade tråkigt.

Tiden nämndes aldrig. Inte en enda av mina lärare har nämnt tiden. Kanske har de haft kunskap om den hela tiden. Isåfall borde jag hämnas. Jag känner mig lurad. Jag känner att jag inte kan lita på någon längre.

Idag avnjöt jag de sista solstrålarna innan en kommande vecka av regn. Jag vet nämligen att det ska regna, det har jag noga kollat upp. Pappa trodde att det där med väderspekulerande var en kvinnlig sak, jag trodde snarare att det var en sak för personer med ett starkt kontrollbehov. Varje dag vill jag veta vilket väder det är i Stockholm (plus de kommande 5 dagarna), på Gotland, i Paris och i Nice. Jag vill även veta vilket väder det ska bli på kvällen (2:a sidan i SvD) för att veta vad man ska ha med sig för kläder. Låter lagom neurotiskt, som en särbegåvad person med för lite fritidsintressen och för mycket nojor. Men ojojoj, kära nån, nu är det 2 graders skillnad från förra året detta datum! Väderspekulerande är ju tveksamt upphetsande då det brukar te sig ungefär likadant varje år. Men skam den som ger sig: nu snöar det i södra Frankrike. Ibland händer det spännande saker för oss vädernördar också.

Vid närmare eftertanke så var det nog en allergichock. Det är mycket pollen just nu. Och juste, jag avskyr Valborg. Dräggigt, pinsamt, tacky. Jag bojkottar Valborg nästa år.