Loud

Ibland så gillar folk att planera ens framtid. De säger att "åh jag lovar/slår vad om att" åtföljt av valfritt scenario. Jag ogillar det starkt, för om detta scenario inträffar så blir jag nämligen sur. Det spelar ingen roll om det är en ytterst positiv händelse. Jag blir ändå irriterad över att personen i fråga hade rätt. Över att den nöjt efteråt kan säga "vad var det jag sa". Över att jag är så förutsebar. Jag avskyr att vara förutsebar!

Klockan är 11.41 på morgonen och nu ska jag gå och lägga mig. Jag lade mig nämligen aldrig igår. Inte i morse heller för den delen. Var alltså lite lagom atomtrött när jag mötte upp familjen för frukost i morse. Nu låter det som om jag försöker vara cool, lite badass sådär. Faktum är att jag inte har några som helst ambitioner på att leka tuff, det är bara som sådan situationen är just nu.

På måndag åker jag hem till Sverige en vecka efter drygt två månader i Paris. För två månader sedan visste jag ingenting om hur mitt liv här skulle bli. Jag kunde inte ens föreställa mig det. Utvärderingen so far är en fet tummen upp. Jag har inte ångrat inte en enda sekund att jag åkte hit. Är det någonting man verkligen borde göra i sitt liv så är det att bo utomlands under en längre tid. Jag har inte ens bott här länge än, men känner ändå att det har gett mig så otroligt mycket. Dock finns det ju saker man saknar i Frankrike och som ska bli trevligt att återse. Ska vi göra en lista, kanske?

På ett dygn så återupplevde jag flera delar av min barndom. Nummer ett är varm choklad. Detta har druckits för många gånger de senaste dagarna. Nummer två hände i onsdags kväll. Klockan är 00.30 och jag och Morran (Carro) har pluggat hela dagen. Vi bestämmer oss då för att vi är värda lite avslappning i form av... Mumin. Sagt och gjort, vi kryper upp i min säng och tittar på "Vinter i Mumindalen". Sjunger med i papapapapapapamamamamamama, skräms upp riktigt rejält av Morran (den i filmen alltså) och flämtar till när Lilla My fryser till is av Isfrun. Nummer tre hände i går eftermiddag då läraren i vår kurs Frankrike och fransk kultur tog fram kritor och bad oss att färglägga en Paris-karta. Färgläggning är otroligt underskattat. Man borde färglägga saker oftare.

Den här veckan har fransmännen lov, medan vi går i skolan. Vi är dock inte bittra för det! Detta betyder:

"Tack för hjälpen igår, uppskattar den enormt, även om det inte syntes i min megastress där mot slutet. Lämnar din dator här, om jag känner dig rätt så kommer du att vilja blogga imorgon bitti! Hoppas du har sovit gott och drömt drömmar då du inte blev oskyldigt anklagad och allt var peace and love i Mumindalen. Ses snart, Stinky! /Mårran <3

Ett Paris-tips när det gäller lite lyxigare caféer är definitivt Carette. Det finns två stycken, ett vid Trocadero (nära Eiffel-tornet) och ett vid Place des Vosgues. Det grundades redan 1927 och har haft samma macaron-recept sen dess. Här är det inte billigt men fantastiskt mysigt och chict. Favoriten är Carettes kända chocolat chaud som har en underbar kraftig chokladsmak och är tjock och len. Mmm, heaven kalla höstdagar. Annars så är det ju macarons som är grejen, har insett (efter många provsmakningar) att mina favoriter är caramel fleur du sel (saltkaramell), framboise (hallon) och vanilla. Här lär jag (tyvärr) bränna många euros på afternoon tea i vinter!

C har flyttat in hos mig! Hon ska bo här i en vecka så det blir ungkarlslya för hela slanten. Igår kollade vi på Marie Antoinette, spanade efter de kända Conversen i filmen och vältrade oss i fransk visuell lyx. En svensk karaktär är hennes älskade: "Comte Axel von Fersen of the Swedish Army". Hon blir redan i början varnad för svensken och hans reputation. Tänka sig att man kan spåra svenskarnas lössläppta rykte så här långt bak i tiden. Varje gång man säger att man är svensk, så får man som ni vet ett visst bemötande - speciellt här i Frankrike. Man kan tro att denna syn på svenskar rotar sig i det promiskuösa 60-talet men NEJ - allt är Fersens fel!

Strejk avslutad. Nu kan jag pricka av en sak till på min franska lista. Har förstått att mitt vardagsliv här intresserar er, kanske till och med mer än det faktum att jag slår i huvudet eller äter ris (hur kan detta vara möjligt?!) Mais je comprends que vous direz. Idag tänkte jag bjuda på lite crappy photos på min skola och även min promenad hem från denna. Denna sträcka går jag minst två gånger om dagen så är det inte vadagsliv så vet jag inte vad! Bombat med bilder var det här!

Nej, nu blir jag arg. Mestadels framprovocerat vrede för att uttrycka min djupa besvikelse över brist på kommentarer i föregående inlägg. Jag har massa intressa nta saker och idéer att skriva om idag. Men vet ni vad? Jag strejkar, som en äkta fransman. Jag bloggstrejkar. Och jag strejkar ända tills jag får minst 5 kommentarer. You heard me. Vous m'ecoutiez! Hoppas att denna skrämseltaktik fungerar lika bra här som i den franska kommunaltrafiken. När inte väna ord biter så får man ta fram det tunga artilleriet. Tills vidare så säger som Hjalmar Söderberg:

Igår slog jag i huvudet. Jag gick in i en skarp horisontell kant så att den träffade mitt på hjässan. Det gjorde djävulskt ont. Först började jag skratta över min egen idioti. Sedan så blev jag förbannad. Sedan så skrattade jag lite mer för att avdramatisera allt. Sedan började Disa och Mimi att trösta mig och då ville jag bara gråta.

• Jag vet inte vart vi kommer när vi dör, men jag känner mig heller inte tvungen att veta.

• Jag ser ofta mig själv som en ganska spontan leva-i-nuet-person med lättviktiga intressen, men ju mer jag funderar (framför allt existentiellt) desto mer inser jag att jag faktiskt har starka föreställningar och värderingar om livet.

Ris. Idag ingick ris i min och C:s middag. Gillar ni ris? Jag brukar inte gilla ris, ris smakar luft och är onödigt. Jag blev lite småförbannad när C slevade upp mer ris på min tallrik. Det finns många saker som är bättre en ris. Jag skulle kunna göra en lista på saker som är bättre än ris, men jag tror att man förstår min poäng i alla fall. (Jag försöker ofta lura er att mina listor har en poäng - ungefär som när någon teknikkåt gymnasielärare ska flasha med elektroniska hjälpmedel för att det "gynnar undervisningen". Både jag och gymnasieläraren är dock smärtsamt medvetna om att vi endast använder oss av dessa visuella hjälpmedel för den infantila anledningen att... vi tycker det är jävligt roligt.) Nå, tillbaka till ämnet: Ris. Idag så blev jag positivt överraskad. Riset var gott. Och inte nog med det: riset var mycket gott. Efter maten så åt jag lite mer ris, helt spontant ur kastrullen liksom. Galet. Tänkte att ris var ju ändå fantastiskt, det fungerade ju lika bra efter maten. Halleluja. Sen fick jag den geniala idén att ris vore gott med choklad. Mörk sådan. Said and done, det är vad jag äter nu. Ett långt steg för en nyligen risfrälst. Låter fullständigt bisarrt. Men frukta icke! Det är inte konstigare än en riskaka med nutella, bara lyxigare. Haha, vem försöker jag lura? Detta är inte normalt någonstans. Kanske är det extremabstinens från att inte ha ätit sushi på mer än 50 dagar...

Scen: Versailles-tåget mot La Défense

Being natural is simply a pose.

Prolog: Fruktförsäljare brukar vara äckliga. Inga fördomar utan grund här - detta är faktiskt mer en regel än ett undantag. De brukar stå och hojta, kasta besudlade kommentarer åt förbipasserande flickor, kalla både sistnämnda och nektariner för ex-fina, skrika om ex-priser hit och ex-priser dit och försöka komma undan med ringa bedrägeri genom att kalla polska jordgubbar för svenska. Så, nog med bakgrundsfakta om denna arbetsgrupp.

Jag mår inte alls bra just nu. Fysiskt alltså, vilket blev sig till under det senaste dygnet. Halsen värker, rösten är borta, förkylningen rivstartade nyss från 0 till 100 och det värker i alla muskler i hela kroppen, inklusive fötterna. Jag kan inte prata vettigt, inte tänka klart och blicken vill inte fokusera. Alkohol är inte alls boven i detta drama, det har framkallats av andra orsaker, både kända och okända. Kul hade jag i alla fall. Nu ska jag sova.

Paris är varmt! Skulle vilja säga "il fait chaud" men senast så skrattade parisarna åt mig för att det var gulligt (très mignonne). Je n'aime pas quand tu me moque fick jag claima gång på gång. Arrete! Arrete! Jeans och en tunn kavaj räcker gott och väl, även på kvällen/natten. Skoldagen avslutades 16.00 (ovanligt tidigt för oss nu för tiden) men då var det dags att vallfärda ett gäng till rue Méderic i 17:e arrondisimentet för Körsång A, alltså slutade jag egentligen 18. Tog en sväng förbi agenturen i Marais och plockade upp lite nya bilder och sen blev det shopping där i krokarna. Le soir (kvällen alltså) blev lugn för mig idag. Den började med åtskilliga glas vitt och spenderades sedan på en parisbänk med utsikt över den nattupplysta Triumfbågen. No further details. À demain!

Vår historielärares citat, del 1:

Hög feber hela natten. Högt som ett hus. Sov fantastiskt dåligt. Min plan var att gå upp 8.00 men det blev 10.30. Att vara sjuk är så onödigt. Missade både ett jobb och en massa lektioner. Vill vara mer som Barney: whenever I'm sick I just stop being sick and start being awesome instead. Gick därför fullt ut med min Barney-filosofi och släpade iväg mig till MaC-lektionen med Alla från Ryssland. Nej, jag trängdes inte med 145,2 miljoner ryssar på 40 kvadrat. Det är min mattelärares vackra namn. Allas röst förstärktes av akustiken i klassrummet och skar som knivar i öronen när hon pratade gällt om "min rationella ekvationen" eller "kvot är den summa av termer". Jag ångrade med ens att jag försökt mig på att vara Barney. Det är ingen idé att låtsas vara tuffare än vad man är.

Att höra Pharell från N.E.R.D skrika "Does anyone in here likes swedish girls?" och sen köra One (Your Name) live gjorde kvällen helt klart värd. Mitt frusna hiphop-blod smälte även då han körde Drop it like it's hot. Sen blev det fajt bakom oss och E hamnade i mitten och ramlade på golvet - för att hon var så hot kanske? Ber om ursäkt för min torrhet. Det var bara så lockande att jag var tvungen att go for it.

Varför blir en person mer attraktiv ju mer svårtillgänglig den är?

Nu taggar jag med både Carro och Emma. Man skulle kunna tro att de är mina vänner men ibland så vet jag inte. Anledningarna till att jag ställer mig tvekande till deras vänskap gentemot mig är många. Vi kan ta ett härligt exempel från vår Crêpe-session i St Germain igår.

Här är allt så nytt, så nytt, så nytt. Och man vill bara bli fransk, bli fransk, bli fransk. Mina svenska vanor har därav förminskats, och vissa har jag varken tänkt på eller saknat. Maten är ett slående exempel. Idag har jag utan närmare eftertanke ätit crêpes (underbara), fromage, baguette och vin. Très bon. Kanske borde göra en minneslista eller något över mat som i Sverige åts ofta av mig men som nu nästan är uteslutet ur min diet. Ojoj, vad var det jag hörde? Jo, en liten lista som kom susande. Här kommer den!